Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Vattnet? Ja, men det var ju det
jag viile göra, när jag låg sist. Och
det tyckte du var onödigt.’’
"Sade jag det? I så fall var det,
för att jag inte riktigt hade kommit att
sätta mig in i det. Men jag har tänkt
på det i dag. Jag tycker, att det här
är bra konstigt."
"Det har jag tyckt i sex år."
"Du kunde gärna ta och skicka in
ett prof till doktor Pettersson. Och det
vore kanske bäst, om det blef gjordt
i dag."
Alfhild höjde på ögonbrynen.
"I dag? Skall det vara så
nödvändigt? Vore det inte så godt, att vi
först såge efter, om det inte kanhända
är en riktig sjukdom?"
Elise gjorde om igen en rörelse och
sjönk ned igen.
"En riktig — du menar en allvarlig
sjukdom?"
"Jaa," sade Alfhild en smula
långdraget. "För man kan ju aldrig veta."
Elise sade ingenting under några
sekunder, men det oroliga i ögonen
underströks af pannan, som långsamt
veckade sig.
"Söta Alfhild, skicka in det i dag.
Och du vore förfärligt snäll, om du
ville gå ned till lillkällan själf efter ett
prof."
"I det här vädret?"
"Snälla, rara Alfhild —"
"Ja, men vi ha ju Lydia?"
"Ja, men i alla fall. För det är ju
ett gräsligt väder —"
"Och för den skull tycker du, att
jag skall gå?"
"Nej, inte för den skull, det måtte
du väl veta. Men för ordningens skull.
Viktiga saker tror jag, det är allra bäst,
om man uträttar själf." Elises röst
var, oaktadt det förståndiga i orden,
inte fullt den vanliga exakta.
"Det var huggarn," sade Alfhild
med påtaglig öfverraskning.
"Ja, för ser du, Lydia är nog snäll
och pålitlig, men —"
"Men det kan hända, att hon inte
är fullt så snäll och pålitlig,, när det
regnar, nej? Det är ju det, jag alltid
har sagt. För resten behöfver jag inte
gå längre än ut i matsalen, för där står
vattnet kvar i karaffinen sedan i går.
Det var ju det sista, du drack, ur den
blåa?"
Elise nickade. Hon såg trött ut.
Alfhild gick tyst förbi fru Martha
ut i matsalen. Där stod Fritz vid
skänken. Han hade den blåa karaffinen i
handen och höll upp den mot dagern.
"Hvad ser du på?" frågade Alfhild
förvånad.
Fritz vände sig en smula tvärt om.
Han rodnade långsamt.
"Inte på någonting. Jag tycker, att
det är en sådan underlig blå färg."
"Tycker du det? Det har jag
verkligen aldrig tänkt på. Vi bruka köpa
sådana där karaffiner, ett dussin i
stöten, för det är utskottsglas, och att slå
sönder karaffiner är det roligaste,
jungfrurna veta."
Fritz satte med något tafatt i
rörelsen karaffinen tillbaka på skänken.
Men det var, som om han inte kunde
komma sig för med att gå, ty han
stannade vid skänkhörnet.
Alfhild plockade fram en nyckel ur
en af smålådorna och öppnade den ena
af skänkdörrarna. Hon letade en liten
stund bland alla glasen och fick
slutligen tag i en stor, platt glasplunta. Så
öppnade hon den andra dörren och tog
fram en ouppdragen vinbutelj. Fritz
stod och såg på henne. Hans djupa
ögon uttryckte en viss förundran.
Alfhild tittade plötsligt på honom och
nickade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
