Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fröken på Windelberga. Av Waldemar Swahn. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hon är vidskeplig, Jönsson.
Allting går, bara man börjar på rätta
sättet. Jag har ensam hållit tre
luffare i schack — ensam och utan en
människa i hörhåll. Jag såg vad de
ville, och jag hade kanske inte suttit
här, om jag inte begripit att kasta de
rätta orden i synen på lymlarna och
sätta upp den rätta minen fast Herren
skall veta, att hjärtat mitt klappade
som på en fågelunge . . . Jag ska säga
henne Jönsson, att varför folk inte
lyckas här i världen beror på, att de
mumla sitt ja och sitt nej på samma
sätt. Förstår hon inte vad jag menar,
så gör det detsamma, ty något som
måste förklaras för en människa är
aldrig färdigt att användas av den
människan till hennes välgång.
— Ja, se fröken är då så fördärvat
vis, suckade mamsell Jönsson och
lossade varsamt sin favoritigel från
fröken Agnetas nacke.
— Jag är inte vis, men jag känner
det uschlia livet och de ännu mer
uschlia människorna. Och så ska jag
be henne komma ihåg en sak: jag
besvärar inte Gud Fader i onödan. Det
lär en att tänka och handla själv. Han
har minsann nog med alla
kyrkkäring-arna, som håller honom i skörten,
stackarn. Men det hindrar inte, att jag
tackar honom var morgon för att jag
lever och ber honom var kväll om
ursäkt för att jag också tänkt på Den
Onde och haft den filuren i munnen . ..
— Du min skapare, vojade sig
mamsell Jönsson och släppte en igel
i flaskan, så att vattnet stänkte —
sådan gudaktighet är nog fröken
ensam om!
— Det kan hända, Jönsson, men
det hindrar inte, att Gud Fader ändå
förstår mig. Men stå nu inte och
prata lort utan lägg om mig geschwint/
packa sina grejor och stoppa kräken i
flaskan för nu hör jag prästen som
kommer för att jämra sig och äta bjud-
mat ... Se så där. Hit nu med min
"Arcana coelesta,, som den vördige inte
lider att se bredvid mig.
I detsamma började alla sex
hundarna som legat på fröken Windelcrantz
klänning i en enda vit nystan-röra att
ilsket skälla och störtade fram till
tröskeln för att slåss om besökarens
byxben.
Kyrkoherden såg ut som en frusen
jättemygga, och när han gick, föreföll
det oupphörligt, som om han skulle
falla. Men ögonen voro livliga och
stickande, och han tvättade
oupphörligt händerna i luften liksom i extas
eller förtvivlan allt efter
omständigheterna.
— Goddag, min bäste . . . Hur jag
mår? Jag säger som salig far min,
översten sa, när han fick en kula i
benet i Pommern: Man vet aldrig,
hur man mår förrän man mår illa.
Min kula sitter i hela kroppen. Så
nu vet han det. Iglarna ha tagit mitt
blod och folket mitt humör, så det är
inte värt han retar mig — åtminstone
inte före maten... Vi ha gös och
andungar i dag till middag — jag säger
det i förväg. Seså. Filette — couche!
Och du Jeannette — bort från
kyrkoherdens byxor! Klädet får han inte i
tionde... Nå, hur var det nu? Är
det fråga om skolan igen? Så — det
ante mig. Permettez-moi donc une
question, mon curé: Vad är det
egentligen för fel på gamle fanjunkarn?
— Goda, nådig fröken, han är för
— hm — gammalmodig — hans
kunskaper och hans föreställning om sitt
kall äro inte — hur skall jag säga . . . ?
— Låt bli och säg någonting och
låt mig i stället säga att mina
Windel-bergaungar sannerligen inte behöva lära
sig mer än att skriva, stava, addera
och veta hut. Det har fanjunkar Stål
lärt dem i generationer och det kan
han ännu. Det vet jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
