Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Boulevardkyparen. Av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\\x får stiga upp nu," säger
hustrun. Han hör genast
det vresiga, utpinade
tonfallet och sätter sig upp
klarvaken.
"Hur är det med Elsa?" frågar han.
"Har hon hållit dig mycket vaken i
natt — och Tor — är han också dålig,
efter han är hemma?"
En gäll gosstämma utifrån köket
svarar i stället för modern:
"Jag kan väl inte gå barfota som
en vanlig gatpojke heller, och jag har
inte en bit sula kvar."
"Nej, det går utför med oss," säger
hustrun bittert. Hennes magra ansikte
bär spår av en utsvulten fägring.
Endast de stora, mörka ögonen ha stått
emot förödelsen.
De hade gift sig så unga,
hoppfulla och glada, strax Erik fick plats
som uppassare vid hotell Chic, och i
början såg det ljust ut. Hemmet
frodades på alla sätt, men konjunkturerna
ändrades, när ett nytt hotell,, byggt på
enormt aktiekapital, sträckte en
förtrampande jättefot över Chic.
Erik Höjer sökte sig genast ifrån
sin plats till en annan, men det var
överfullt vart han vände sig. Han hade
också för stor familj: hustru och fem
barn. De välfödda hotellvärdarna ska*
kade ogillande på huvudet åt denna
människogröda. De flesta tänkte också,
att denna beskedliga, försynta
människa, vilken såg ut som redbarheten
själv, icke lämpade sig som modern
vaktmästaretyp.
Innehavaren av hotell Chic höll till
godo med Höjer just för hans ärlighets
skull. Han hade köpt några vid en
första klassens restaurang förbrukade
lagerträd samt ett par gröna
spjäl-väggar med dammig murgröna. Av
detta jämte stolar, soffor och bord
arrangerade han boulevardkafé och lät
Höjer ha serveringen där.
Småningom hade bekymren gjort
den en gång muntre Erik så tam, att
han icke vågade göra någon
invändning av fruktan att en dag stå utan
befattning, men det var aldrig med lätt
hjärta han gick till dagens arbete —
och oftast med ännu tyngre han framåt
midnatt, ibland senare, återvände hem
med en minimal skörd av drickspengar.
Nu låg Elsa, äldsta flickan, sjuk,
och de fyra andra sågo hjärtskärande
bleka och ynkliga ut. Mest led han
dock av hustruns förändrade sätt. Allt
annat tyckte han sig kunna fördraga,
men icke hennes ovilliga kyla. Hon
förebrådde honom ingenting, men det
kunde komma en avog hätskhet i
hennes blick, och aldrig försummade hon
att berätta om den eller den av deras
bekanta, som hade en man, vilken
förtjänade "storkovan".
"Tror du inte, jag också skulle
vilja förtjäna den!" inföll Erik ibland
på sitt avbedjande sätt. Han höll så
gränslöst mycket av henne, längtade
efter henne hela dagarna och längtade
kanske ännu mera, när de voro
tillsammans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
