Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Boulevardkyparen. Av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frampå förmiddagen slutade det
regna, men bistert kallt var det, och
Erik huttrade av köld, där han gick
fram och åter mellan de tomma borden,
svängande "upptaget" med serveten.
Det gick icke an att sitta. Det såg så
sysslolöst ut.
En arbetare kom och beställde drygt
en halv bier och några smörgåsar.
"Ja§ £er av princip inga
drickspengar," sade han, när han betalade,
"varför skall den ene arbetaren ha
sådana och den andre inte. Har jag
inte rätt?"
Erik tänkte invända, att hans lön
var baserad på drickspengar, men
skämdes. Den andre, smed eller vad
han kunde vara, hade en självmedveten
säkerhet i sitt sätt, som klubbade ned
varje invändning.
På eftermidagen satte sig två små
sömmerskor under lagrarna. De hade
ansikten som citronäpplen och
geting-kroppar.
"Två kaffe med bröd," beställde
den ena.
"Mycket bröd," inföll den andra
med ett ögonklatschande, som aldrig
haft marknad. När Erik serverat och
gått bort ett stycke, smusslade de fram
smörgåsar ur ett paket. Det var
tydligen deras middag. Men de fnittrade
i ett och försökte ha festligt på
mycket malätna hågkomster.
Deras tjugufemöring tyngde i Eriks
ficka. Han hade lika gärna varit av
med den, ty komme han hem utan ett
öre eller med en tolvskilling i fickan,
bleve han mottagen lika sylvasst av
Signe, om hon alls toge emot honom.
Han kände hennes häftiga sinne- med
dess starka brytningar och dess
oförmåga att bära dagarnas gnagande
bekymmer. Hon axlade dem av sig, icke
som han med ett förhoppningsfullt, om
också skyggt leende, utan otåligt,
hänsynslöst. Det hade nog icke varit tom-
ma ord detta, att hon skulle gå i sjön
med barnen . . .
Ångestsvetten suger fram stora,
klara droppar på Eriks panna, och hans
händer skaka, när han gnider borden
blanka, gnider och gnider som om det
gällt att utplåna blodfläckar.
Det nya hotellpalatset vänder sin
vanvördigaste kroppsdel mot Chics
enkla facad och uppvaktar den
ut-stuckna kollegan med stekos,
benzin-ångor från automobilstallet,
mattpisk-ning och betjäningens gräl.
Alltsammans låter så millionfett och pösande
mäktigt. Och Erik kan märka, hur
brått vaktmästare, kypare och
städerskor ha. De skrika ut order över
gårdens asfalt och springa om varandra.
Ibland dräller det småmynt ur någons
ficka. Där saknas det minsann icke
drickspengar. Erik hade skickats ditin
en gång för att växla en femtiokrona,
och en kafékypare drog upp ur fickorna
sedlar och silver så ogenerat, som om
det varit bosch han ville befria sig ifrån.
Visst var det skryt av karlen, det
kunde Erik förstå, men han påstod, att
han var kväll förtjänade tillräckligt
både till hustrun och till den lilla näpna
modisten han hade vid sidan om.
Erik hade undrat, om han icke
också kunde skaffa honom en plats där,
men den andre såg beklagande ut. —
Nej, det gick nog inte. Det skulle
mycket till, innan man fick fast fot på
en sådan lokal. Kunde Erik "spika"
engelska ? Inte det ens! Ja, se det var
tvångssak, och så att slå omkring sig
med "brilljant" — jant uppe i näsan
— och "wunderschön" och "gewiss".
Det kunde han väl inte heller? — Nej,
det var klart! Och inte vika bord
kanske, just när det passade? — Jo, det
var klart, ögonblickligen ett bord
beställdes, så veks det, försäkrade Erik.
Den fina confratern gapskrattade:
"Hälsa han hem mä’samma. Bord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
