Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Skiss. Av Carola Kanning. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
över männen — om hon bara ville
bruka den; men det var henne
omöjligt gentemot honom. Så ville hon inte
ha honom.
De träffades som förut på middagar
och baler och han fann henne
intressant då hon berättade om sina resor;
föga anade han hur hennes
temperament hade kommit henne att lida under
alla intryck varpå orienten är så rikt.
Han var dyrkare av skönhet och
skulle gärna ha velat tala med henne
oftare — kanske också för hennes
egen skönhets skull — men hölls
tillbaka av strängt förnuft. Det hade till
och med gått så långt att han ertappat
sig själv med att studera hennes
raffinerade toalett, eller i ensamheten en
kväll i tankarna önskat veta om hon
verkligen hade temperament, och hur
hennes ögon skulle se ut utan sitt
behärskade, klarseende uttryck. — Men
det var ju dårskaper! Han senterade
inte typen och han skulle inte mera
ägna henne en tanke.
Han höll i det närmaste vad han
lovat och också den vintern tog sitt slut
och stora världen skingrades åt alla
håll. —
Hon reste åter ut, modlös, sårad,
förtvivlad. Så gick åter ett år, och
hon hade beslutat att aldrig mer
återvända — hon hade så många vänner
ute.
Men en kväll — hon var i Kairo
med några av dem — och hade gjort
en utflykt till öknen. Hon befann sig
ensam i skymningen vid foten av
pyramiden och såg utöver ökenhavet; det
var då den vanvettiga tanken först kom,
som sedan icke lämnade henne
någon ro.
Hon insåg det orätta däri och
ansåg sig själv galen. Men hon drevs av
en oemotståndlig makt och måste
försätta tanken i handling.
Hon sade sig själv att hennes liv
var slut, ingenting hade något värde
för henne, hon hade inget mål. Alh
var numera likgiltigt! Det fanns bara
en sak hon ville, en sak hon längtade
efter — och den blev henne förvägrad.
Hon skulle ha kunnat ge sitt liv, om
den mannen skänkt henne endast en
dag av kärlek. —
Men varför icke våga sitt fattiga
liv — d. v. s. sitt rykte? "Jag bryr
mig icke om vad jag vågar, det blir en
senare fråga. Leva måste jag, njuta
måste jag, om också endast en sekund,
sedan må det gå hur som helst." —
Så tänkte hon den kvällen i öknen,
och så tänkte hon sedan alla dagar till
dess hennes plan var färdig. Nu levde
hon endast för att få ett drömt
ögonblick för sitt fattiga liv.
Hon gick som i feber! Hon skrev
hem till sin gamla trotjänarinna och gav
order om allt. Ingen skulle få ana att
hon kommit hem.
Så reste hon och lyckades också
förbli obemärkt, och så gjorde hon det
dåraktiga med förtvivlans
beslutsamhet. Hon kände sig som en dålig
kvinna. Med klara begrepp, väl vetande
och överlagt, gick hon sitt öde till
mötes.
Hon skrev ett brev — icke
undertecknat — ett så egendomligt och
hemlighetsfullt sådant, att mottagarens
intresse måste väckas. Hon bad honom
infinna sig, samma dag han fick brevet,
på F-gatan, husets nummer, antalet
trappor, han skulle finna en dörr olåst
— och infinna sig mellan 10 och 11
på kvällen. Någon annan tid hade varit
omöjlig för honom. Hon visste att han
var på middagar nästan dagligen den
tiden.––––
Visaren rör sig långsamt framåt.
En kvart har gått och hon väntar. Hon
kan höra sitt hjärta slå i tystnaden.
Det blir allt outhärdligare med denna
pinande ovissa väntan. Det är ju
troligt att han icke skall bry sig om att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
