Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Experimentet. Novell av Harald Wägner. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Jag är fri," sade han, "Irene, jag
är fri."
"Fri?"
"Hon. har lämnat mig. Kommer
aldrig tillbaka."
"Aha! Och du är inte ledsen? Är
inte förtvivlad? Vill inte krossa
pannan på den eländige skurk, som..."
"Dumheter, Irene!"
"Och du är inte rädd att bli för
mycket lycklig? Och förlora din
trevnad?"
"Å, när all världens ljuvlighet
räckes en på ett silverfat, sjufalt dåre
den som inte tar den. Han vore värd
att en kvarnsten bundes om hans hals
och han sänktes i havets djup. Irene!"
"Ah, äntligen!"
"När reser vi?"
"I kväll! Hämta mig efter
konserten. Till dess: au revoir."
Hon försvann och han strövade
ensam några slag genom våningen och
försökte vänja sin tanke vid det som
hade inträffat. Så bytte han om kläder
och tog fram en liten kappsäck för att
packa ner några saker. Medan han
stod så, visslade han en glad melodi
och hörde därför icke, att dörren gled
upp och någon kom in. Men i spegeln
såg han sin hustru, och han stirrade
på skepnaden, som om den hade varit
ett spöke.
"Nanna," sade han handfallen.
"Ar du här?"
"Ja," sade hon snyftande. "Är du
ond på mig?" Och hon riktade sina
bedjande ögon mot honom.
"Mja," sade han i den korrekt
överlägsna ämbetsmannatonen, som
kom alla att känna sig som
brottslingar, "min bästa vän, inte kan du väl
precis begära, att du skall få beröm.
Det är alltid en allvarlig sak att bedra
sin man, och om det hade varit en
annan än jag, så hade du kanske inte
sluppit så lindrigt undan."
"Du bryr dig inte om mig,"
snyftade hon.
"Men kära du, efter vad som
inträffat?"
"Vad har jag gjort eftersom du
behandlar mig på det här sättet?"
"Men..."
"Du har aldrig älskat mig. Jag är
dig alldeles likgiltig ..."
Häradshövdingen tog sig med
händerna om huvudet. Hade han blivit
alldeles vansinnig eller var det hon?
Hade han förlorat sinnet för ordens
betydelse? Han uppfattade vad som
sades, men kunde tydligen inte
förbinda orden till meningar längre.
"Nanna," sade han strängt, "vad
skall det här betyda?"
Men då kunde hon inte hålla sig
längre. Storgråtande sprang hon fram
och kastade sig om halsen på honom:
"Bergiper du inte, att det var ett
experiment för att pröva om du älskade
mig? Förstod du inte det?"
Han svalde en stund.
"Jo," sade han slutligen, "nu
förstår jag det."
"Å, vet du," sade hon, "jag var
så rädd först, men när jag såg, att du
i alla fall var ganska ond på mig, då
blev jag så glad. För då förstod jag
ju, att du älskade mig."
"Ja," sade han, "det var ju bra
det, men lova mig nu en sak: att aldrig
göra om det här experimentet."
"Det lovar jag," sade hon.
"Du ser så tankfull ut," fortsatte
hon en stund senare. "Vad tänker du
på?"
"Å," mumlade han för sig själv,
"jag bara tänker på, att allt glider oss
ur händerna. Och vad fan skall jag ta
mig till de närmaste trettio åren?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
