Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
maistrarnas ögon, skiftande mellan
olivgrönt och olivblått. Han har
Bour-maistrarnas brunsvarta hår och stora
vita tänder. Han talar ivrigt och fort,
han ler skälmskt men med någonting
ängsligt och skyggt kring ögonen. Vad
han säger, hör hon icke. Hon hör
endast att han talar.
Hon lutar sig bakåt, låter armarna
hänga slappt och glider sakta ned på
marken. Det är icke någon svindel,
och hon kunde mycket väl ha hållit sig
upprätt på bänken. Men glidandet ger
henne en lycklig förnimmelse. Även
detta att ligga på det kvistiga golvet
med huvudet mot stenmuren ger henne
en lycklig förnimmelse.
Likväl gör hon försök att komma
ifrån dessa föreställningar, över vilka
hon halvt omedvetet blyges. Hon fäster
tankarna vid mannen, vid hans
bekymmer. Hon tänker på dopet med alla
dess utgifter, hon undrar, vilka faddrar
som skola bjudas. Vidare tänker hon
på barnen. Hon ser dem stå runt kring
vaggan, där den lille ligger. Hon ser
deras ögon. Abrahams gråvita, under
ständigt blinkande, rödkantade
ögonlock. Mariannes ögon äro också
gråvita men med kilar av grönblått. Britas
ögon —
Fru Gunhild kvider till, hon stryker
sig med båda händerna hårt och oroligt
över pannan. Det är svårt att veta,
var hon skall kunna fästa sina tankar.
Nyss var hon nära att tänka på det,
som icke får tänkas. På Britas ögon,
ångesten. Brita är blind.
Solskenet faller snett,in genom det
öppna fönstret, som mera är en
fyrkantig glugg än ett fönster. Ljusstrålen
är bräddfylld av lysande dammkorn,
som sakta stiga och sjunka eller röra
sig i cirklar. Ljusstrålen flyter
oavbrutet in genom gluggen och fyller
snart rummet med ett sakta surr, med
liars fräsande och med den starka
doften av nyslagen klöver och
halv-torkat hö.
Fru Gunhild tänker på skörden,
hon tycker sig gå allén utför, hon
passerar fält efter fält och tar noga reda
på grödans utseende. Hon gör till och
med beräkningar och letar i minnet
efter spannmålspriser. Men hon känner
hela tiden, att hon har sonen bredvid
sig. Hans huvud är tätt intill hennes.
Hon tänker: Om jag vänder lite, lite
på huvudet, kan jag se hans ögon, kan
jag se om han är blind. Men hon vågar
icke. I strupen skälver en
oemotståndlig gråt.
Hon slår upp ögonen för att slippa
ifrån detta, som är det svåraste och det,
hon allra minst får tänka på.
Som hon öppnar ögonen slår det
henne, att rummet är förändrat. Hon
sätter sig upp och ser sig omkring. Det
dröjer en stund innan hon förstår, att
det är den starka, lysande strålen, som
försvunnit. Och även sedan hon märkt
detta, förstår hon icke genast, att
mörkret kan vara ett svar på hennes
fråga. Det första hon tänker på är
slåttern.
Hon griper tag i stenbänken och
reser sig. Det är ett drygt arbete,
hjärtat dunkar och blodet rusar åt
huvudet. Det svartnar för hennes ögon.
Men icke heller nu förstår hon, att
detta dubbla mörker kan vara ett
tecken och ett svar på hennes fråga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
