Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon återvänder till skörden. Nu
blir det regn i slåttern. Abraham Lilja
skall gnälla. Han skall spara på allt
upptänkligt vid dopfesten. Prästen
skall få på tok för litet i sin svarta
hatt. Och när och fjärran skall man
skratta åt Abraham Lilja, som räknar
upp sockerbitarna åt sina gäster. Fru
Gunhild rodnar, ögonen tåras.
Det är nu aderton år sedan
Gunhild Bourmaister gick i brudsäng med
herr Abraham Lilja till Hviskingeholm.
Alltifrån de första ungmösåren hade
hon hållit av sin kusin, fänriken
Albrecht Bourmaister — men nu var
hon tjugu år och nu svor hon inför
Guds och prosten Books anlete att
älska herr Abraham Lilja, känd vitt
och brett för sin rikedom, sin fulhet,
sin snålhet, sin snuskighet, sin eviga
jämmer över dåliga skördar och otroget
gårdsfolk. Utan tvivel var det en
mened, Gunhild Bourmaister begick,
en grov synd. Och synd avlar synd.
Emellertid blev hon i många
avseenden en god maka för herr
Abraham. Hon vårdade hans egendom efter
bästa förmåga. Bordet på
Hviskingeholm dukades tarvligt, och själv åt hon
endast det nödvändiga. Som alla
Bour-maistrar, män som kvinnor, var hon
glad åt smycken och vackra kläder.
Men i stället för att betunga herr
Abraham med dessa utgifter, vände hon sig
till sina ridderliga kusiner, de fattiga
Bourmaistrarna, och fick, utan att själv
behöva giva något, åtskilliga smycken
av värde och vackra klädnader. Det
gladde herr Abraham.
Efter , fyra års äktenskap skänkte
hon herr Abraham en son, som var
utomordentligt lik sin far. Två år
senare födde hon en dotter och efter
ytterligare fem år ännu en dotter,
Brita, som var blind.
Denna olycka var hemsk och
oförklarlig. Herr Abraham fruktade, att
han i någon vresig stund kunnat
förebrå sin hustru hennes havandeskap och
därigenom vållat olyckan. Han visste,
att denna ökning i barnskaran varit
honom okar, men han kunde icke erinra
sig om och på vad sätt han givit sitt
missnöje uttryck. Han gömde sin ånger
och sina tvivelsmål, som han gömde
allting annat, förtegen och rädd. Men
det var icke lätt att hålla det stilla.
Det smög från tanke till tanke, kördes
ned under gammalt skrot men slog rot
i alla jordmåner, spirade, värkte,
oroade. Och så till vida bragte det herr
Abrahams kloka sparsamhet på skam,
att han aldrig väjde för en kostnad, när
den gällde Britas välfärd.––––
Fru Gunhild åter hyser inga tvivel.
Hon känner ganska visst, att hon en
sam bär skulden. Hon och den unge
man, som följer henne alla tider och
allestädes. Honom älskar hon och för
denna synds skull har Gud låtit henne
föda ett barn med blinda ögon.
Hon vet ingenting om honom mer
än detta, att han följer henne alla tider
och allestädes. Något liknar han ju
fänrik Albrecht Bourmaister, men han
har icke åldrats som fänriken. Det är
nog icke han, som sårades vid
Gross-beeren och som så småningom
avancerade till general. Fru Gunhilds vän
är alltjämt högväxt och smidig. Hans
hår är brunsvart, hans: ögon skifta
mellan olivgrönt och olivblått. När han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
