Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Gunhild lovade gång på gång, att
det snart skulle bli annat av. Men inte
såg herr Abraham någon förbättring.
Antingen skalade hon ikring på gångar
och vägar och slet sulorna mot det
grova gräset, eller dansade hon och
sjöng i långa gången, eller satt hon
stilla framför Brita. Judith artade sig
illa.
"Kära mor skämmer bort henne.
Fåfäng gå lärer mycket ont."
Det visste fru Gunhild. Hon tänkte:
låt nu sommarn gå, i vinter skall jag
sätta henne till arbete. Eller också
tänkte hon: låt henne bara få dansa
julen ut, eller låt henne få påska i
fred -^- i sommar, när dagen blir lång,
skall hon få begynna så varligt.
Själv gick fru Gunhild i arbetet
utan rast. Liten hjälp hade hon i
hushållet. Huset var stort. Många munnar
skulle mättas, och herr Abraham var
icke rundhänt, när det gällde kött, smör
eller mjöl, ännu mindre när det gällde
pengar. Det var också så lett att pressa
honom, han jämrade sig så illa som
en sjuk. Vred blev han sällan, men
hästansiktet blev längre och slappare
och fulare än vanligt. Fru Gunhild
vågade icke se på honom.
Så småningom gick det därhän attc
fru Gunhild aldrig vågade se på någon
av sina närmaste, varken på sin herre
och husbonde, eller på den lille
klumpige och dolske Abraham, eller på
Mariannes magra, gammaltorra ansikte
och uttryckslösa ögon, eller på Britas
famlande händer. Hon vande sig vid
att hålla huvud och blick rakt
framåt-riktade.
Hon tog sig också en annan
besynnerlig vana. Från morgon till kväll
höll hon sin nyckelknippa i vänster
hand, och var hon gick fram eller om
hon satt stilla på sin stol, ringde hon
oavbrutet med nycklarna. Brita kunde
höra rasslet ända från köket i andra
ändan av huset. Hon förstod ganska
väl, varför mor ringde med nycklarna.
Mor ville icke höra, hur far tassade
omkring i sockorna, listade sig omkring
i trappor och gångar, lurade och listade.
Brita kunde gärna ha velat binda en
bjällra kring halsen på far. Som
råttorna i sagan gjorde med katten.
Kanske fanns det också en annan
orsak, som Brita icke kände. Det var
så ohjälpligt tyst på Hviskingeholm.
Och fru Gunhild var rädd för
tystnaden.
Hon var rädd att någon kunde
komma tätt bakom henne och börja
tala, viskande i örat.
Likväl tycktes faran avlägsnare för
varje år, som gick och ju mer arbetet
tätnade kring fru Gunhild. Törhända har
Hviskingeholm aldrig haft en raskare
husmor. Och det var icke blott
innesysslorna hon måste övervaka från det
största till det minsta. Snart blev herr
Abrahams girighet så övermåttan stor
att det icke var redsel med honom.
När det icke längre fanns något att
draga in på husfolkets underhåll,
började han svältföda kreaturen.
Fodermarsken gick från alltsamman. Han
gitte inte höra, hur djuren ramade av
hunger, och trotsa herr Abrahams
förbud vågade han icke. Då måtte fru
Gunhild själv stiga upp på skullen och
häva ned fodret i rännan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
