Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eller också hände det, att herr
Abraham i sin förtvivlan stal hennes
nycklar och höll. visthus och skåp
stängda under dagar. Det var på
hösten. Fru Gunhild lät sig intet
bekomma. Hon tog stallfogdens son till
hjälp och låg flera dagar i vassen och
sköt änder. Bytet såide hon i staden
och fick pengar till det nödvändigaste.
Men den jakten behagade herr
Abraham så väl, att han fiera gånger
upprepade knepet. Och alltid fann fru
Gunhild på råd. Men i vassen fick hon
altan eller frossan och led sedan
mycket därav.
Man kunde tro, att alla dessa
stridigheter skulle föra^ till trätor och
osämja mellan makarna. Så var det
likväl icke. När de någon gång talades
vid var det alltid med vänliga ord, och
till och med att herr Abraham då och
då svarvade till och krystade fram
någon besynnerlig artighet. Fru
Gunhild förmådde honom även till att icke
spara på såpan, åtminstone när det
gällde händer och ansikte.
Endast när talet föll på Judith
kunde herr Abraham bli skarp i rösten.
Han förstod icke varför just det barnet
skulle ha större frihet än de andra?
Sprang hon inte ideligen av och an i
gången, smattrade med fötterna,
dansade och sjöng så att det ekade från
gavel till gavel. Snart finge väl både
far och mor gå barfota för Judiths
skull. Aldrig göra någon nytta, äta,
dricka, förstöra kläder men aldrig göra
nytta. Att far stack sitt kala huvud
upp ur spiraltrappans mörker, det
störde henne alls icke. Men när mor
kom på gången, ställde hon sig med
ryggen mot väggen och kvävde
hämtningarna. Mor gick med tysta steg,
endast att det styva förklädet rasslade
och nyckelknippan klirrade. Ibland
talade hon halvhögt för sig själv eller
gnolade sakta. När hon kom till Judiths
plats, stannade hon. Hon lade handen
på Judiths hjässa, böjde hennes huvud
bakåt och såg henne in i ögonen. Mors
hand var så het, att värmen kändes
genom håret.
"Ja, ja visst," sade hon och gick
vidare.
Fru Gunhild spionerade på sig själv
dygnet om och året om. Skulle hon
nu också spionera på lilla Judith? Det
gitte hon icke.
I stället höll mor domedag var
helgdagskväll, biktade barnen. Allt
vad Judith gjort eller tänkt under
veckans lopp måste fram. Det föll
henne icke in att förtiga med flit. Men*
ibland kunde det vara svårt att veta,
vad som vore straffbart eller ej. Så till
exempel den gången då hon gjorde
narr av Brita. Brita hade lagt ifrån
sig stickningen och höll händerna med
innersidorna uppåt utsträckta i solen.
Och rätt vad det var förde hon
händerna hastigt framåt och grep i luften,
som man gör när man vill fånga en
fjäril. Då hade Judith sagt:
"Kors vad Brita är dum. Tror
Brita att man kan fånga solstrålen?
Det är ingenting att ta i —"
Brita rodnade av skam, därför att
hon visste så mycket mindre om denna
världen. Och för att icke helt och hållet
giva tappt inför lilla syster, sade hon:
"Kanske om man övade sig —"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
