Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Fru Gunhild på Hviskingeholm. 1847—1863. Roman av Hjalmar Bergman. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brita sade:
"Kära syster, var barmhärtig mot
mor."
Judith gick då efter mor och
sällade sig till henne. Mor viskade i
i Judiths öra. Och de gingo arm i arm
in under lindarna.
När Henrik Bourmaister såg dem
komma, slog han hästen på länden och
skrek:
"Nu är djävulen lös! Skall jag
rida med moster på sadelknappen?"
Judith tecknade, att han skulle vara
tyst. Men > Henrik fortsatte att svärja.
Han drog i tyglarna, så att hästen
stegrade och gnäggade. Fru Gunhild
viskade i Judiths öra.
"Mor vill åka härifrån," sade
Judith. "Kära Henrik, spänn för
ka-reten och låt oss åka."
Henrik ledde hästarna mot stallet,
han vände sig om och sade:
"Jag skall spänna för kareten. Men
sen är det jag, som rider i sporrsträck
härifrån."
"Kusin har sin vilje."
Men när Henrik gått in i stallet,
brast Judith i gråt. Och fru Gunhild
frågade:
"Varför gråter kära min vän? Nu
får vännen sin vilje, jag följer honom
så långt det än bär. Kära min vän har
vackra ögon. Kom nu."
Henrik körde fram med kareten
och fru Gunhild steg upp. Henrik
frågade, vem som skulle köra, och Judith
svarade:
"Det finns nog inte dräng på
gården, som vågar köra för mor. Jag får
väl klättra upp på bocken, jag."
Henrik sköt henne åt sidan och
klättrade upp på bocken. Judith bad
honom, att han måtte gå sina egna
ärenden och icke göra sig olycklig för
deras skull. Men Henrik klatschade
med piskan och bjöd henne att taga
plats bredvid mor. När allt var färdigt,
vände han sig mot Judith och frågade:
"Vet också kära kusin, vad hon
gör? Har kusin tänkt efter en smula?
För moster är det här ett påhitt, för
oss kunde det ha varit något annat."
Härpå visste Judith ingenting att
svara. Och sedan Henrik dröjt några
ögonblick, klatschade han ånyo med
piskan. Brita hade hunnit utför
trappan, ut på gården. Hon stod i solen
och vinkade med båda händerna.
Hjul-rasslet hörde hon, men visste icke rätt,
var vagnen for fram. Därför viftade
hon än åt det ena hållet än åt det
andra.––––
Liljornas gamla karet, fjäderlös, med
nött lackering, glappande dörrar,
skall-rande spräckta fönster skramlar vägen
framåt. I samma vagn for Gunhild
Bourmaister, adertonårig,
tillHviskinge-holm.
Nu är hon lycklig och hon vill
gärna, att goda människor skola se
henne. När hon möter någon, sticker
hon ut huvudet och nickar eller hälsar
vänligt med handen. Och människorna
stanna och kunna icke taga sina ögon
ifrån henne.
En och annan ropar något eller
slår ihop händerna eller slår sig på
knäna. Som man gör när ett brudfölje
drar fram.
De åka en mil och två mil, det går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
