Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fröken, det finns ett bra sätt. Man
säger just ingenting, och man gör just
ingenting åt dem. Men man går aldrig
ifrån dem. Inte för en half sekund.
Man är efter dem så tätt, så de inte
kan dra andan.’’
"Ja, men snälla Tyra, det är ju
absolut omöjligt."
"För fröknarna, ja." Det låg något
välvilligt öfverlägset i Tyras röst.
"Men inte för mig, se. Jag skulle
kunna åtaga mig att göra det. Det vill
säga i. sommar, förstås.’’
Alfhild såg om igen på Tyra, och
det kom ett uttryck af respektfylld
uppskattning i hennes ögon.
"Ja, vet Tyra, det tror jag."
Tyra var mycket behagligt berörd,
men gjorde ett försök att se
anspråkslös ut.
"Det är för att jag är så van, se.
Men om jag skall säga som det är, så
tycker jag, att det är roligt. Det är
förstås så, att hvar människa har sina
nöjen." Hon satte en smula tankfullt
ut underläppen. "Jag för min del
tycker aldrig att det är så trefligt att
lefva som när jag ser, att en slarfmaja
inte har någon annan råd än att bära
sig åt som folk. Och fröken kan aldrig
tänka sig sådana, som jag har haft att
stå i med —" Hon afbröt sig och
tillade med en nästan drömmande blick
på Alfhild. "Det är bra underligt med
bildningen."
Alfhild såg litet osäkert på henne.
"Hur menar Tyra?"
Tyra tycktes plötsligt vakna upp.
"Å, just ingenting särskildt. Det
flög bara i mig. Jag menar bara, att
det är, som om en människa, som får
en sak, blir utan en annan. Här sitter
nu två så, fina och bildade fröknar, som
fröknarna och vet precis allting utom
det, att vattnet, som de dricker, är från
en damm, som kommer från
ladugårdspussen."
Alfhilds hy, som varit en smula
färglös, blef långsamt ovanligt
blomstrande.
"Söta Tyra, tala inte —" sade
hon nästan ödmjukt.
Tyra såg plötsligt mycket vänlig ut.
"Nej, var inte rädd, snälla fröken.
Jag skall inte säga ett ljud mera. Det
är minsann ingenting att hojta högt
om. Men får jag vara så näsvis och ge
fröken ett råd?"
"För all del, snälla Tyra."
Alfhild hade fortfarande kvar sitt
egendomligt ödmjuka uttryck.
"Det skulle bara vara det, att jag
tror verkligen det vore bäst, ifall jag
fick sköta den här saken. Jag menar,
att fröknarna själfva inte låtsa om ett
enda dugg."
Alfhild såg tveksam ut.
"Ja, men Tyra, vore det rätt? De
måste väl få reda på, att vi veta det."
Tyras breda mun blef säreget rak.
"Var lugn," sade hon med ett högst
egendomligt uttryck. "Hvad det
beträffar, så ska de inte bli lidande. Men
om jag får säga rent ut som jag tänker,
så skulle det nästan bli någonting
små-komiskt med fröknarna, ifall det kom
ut."
Alfhild blef långsamt purpurröd.
Tyra tittade med diskretion ned på de
bägge förklädessnibbarna.
"Och om fröknarna ställde sig att
gräla på dem, så kom det gifvet ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
