Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Direktör Groths ångest. Av Henning Berger. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
©treffor @5rotl$ dngeft
a. ••penning 25erger.
Sibbe Groth lade tidningen på ett
bord och såg sig omkring. Den
elektriska takkronan brann för full styrka
— åtta 32-220 A. E.
G.-metall-trådslampor, det var minsann ljusare
än mitt på dagen. Vad satan kom det
åt honom? Började han få synvillor?
Det hände förut bara på järnvägsresor
inne i iltågens tomma första
klasskupéer. Men nu var det tredje gången
han hade förnimmelsen att någon
plötsligt skymtat förbi i rummet under
det han stirrade i tidningen, han
kände hur det blev kallt och
liksom kröp i hårrötterna. Det var
nästan otäckt. Skulle det komma nu?
Hjärtat eller hjärnan? Lätt död,
påstods det. Falla ned på golvet, eller
kanske sjunka tillbaka i den stora
stolen. Och nästa dag rubrikerna i alla
tidningar: Uppseendeväckande
dödsfall, Känd finansman avliden, Miljonär
dör ensam på ett hotellrum i
främmande stad, och så vidare. Det var då
för resten också några förbannade
historier, han setat och läst i afton, allt
som var sensationellt ägnade man
spalter åt, under det att kriget avfärdades
i telegramstil. — Så! Nu var det där
igen!
Direktör Groth reste sig upp med
en fart som i yngre år, då han var
kontorist och tillhörde roddklubben
Svea. Hjärtat stämde i takt med
hastigheten och med ett språng var
.han, eldröd i ansiktet, vid
korridordörren. Skulle han ringa?
Han tänkte efter. — Nej, inte
ringa. När han nu härifrån kunde se
både sig själv och det med gedigen
hotellyx utstyrda rummet i den stora
trymån, föreföll alltsammans löjligt.
Om han ringde och sade att han kände
sig en smula illamående skulle strax
uppstå rykten, hotellets läkare skulle
konsultera en specialist, en
korrespondent skulle telegrafera, full av nit, om
sjukdomen och kanske framställa den
som allvarlig till sin svenska tidning,
telegrammet avtryckas och så, bums,
panik. . . Nej, lugn i stormen, som
han alltid brukat säga till sig själv
ända från skolan.
Emellertid kunde han icke förneka
att något var på tok. Nerverna,
naturligtvis. Hur länge skulle de för resten
räcka! Det senaste, de matades med,
trodde han icke på, icke läkaren heller
— bara ny patentbluff med en massa
lysande namnintyg. Fosfor i hjärnan
— prat och smörja! Och adalin för
sömnen, vad var det? Lät som namnet
på en tysk varietédiva. Fy fan.
Men, som sagt, något var på tok.
Han hade ätit sen middag, som vanligt,
god mat, men nästan intet vin.
Mineralvatten, som vanligt. Icke rökt något,
icke druckit kaffe. Ja, ja, ja.
Måttlighet och Semmering hjälpte icke. Om
han icke tagit adjö av sina affärs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
