Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Direktör Groths ångest. Av Henning Berger. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
breda hotellsängen stå orörd, under det
att rumsgästen låg som medvetslös i
den stora läderfåtöljen, djupt
rossel-andande och likgrön under takkronans
åtta strålande lampor.
IL
Direktör Groth vred sig i stolen.
Han frös i sin smokingkostym och såg
i sömnen vita gator och månbelysta
tak med snö på. Han låg visst i en
stor kall driva — kanske i en grav.
Och i stället för jord skottades snö på
honom. Snön föll och föll fast det var
månljust, ett kallt, vitt, dött ljus, som
strömmade ned över honom. Och
vinden åskade, ibland med knallar som
från kanoner. Han frös, men
vaknade icke. Tre piller verkade
grundligt. Snö och iskallt drag — han låg
nog på gatan vid en knut där blåsten
pep så gnisselskarpt som om man
skurit i glas ...
Det var också snö, eller rättare
snömodd, gul som smärgel och sandig
lerjord, och i denna massa, vilken
korsades av otaliga blanka hjul och
slädspår, reflekterades Storkyrkobrinkens
gatlyktsljus, Sibbe Andersson kom
drivande nedför backen, han hade just
stängt kontoret i Köpmanbrinken och
varit på telegrafen, nu skulle han
hämta sin fästmö i kapphandeln på
Västerlånggatan. Det var litet för
tidigt, klockorna i Nikolai dånade
trekvartsslag. Bortom Riddarholmens
frostiga aftonluft stod en roströd sky
och ovanför den på en ännu glasgrön
himmel glänste en stjärna. Våren kom
långsamt.
De möttes vid den avtalade porten,
kramade varandras händer, under det
deras ögon lyste som den ljusa
stjärnan, och blandades sedan med
skarorna som vandrade mot norr. Då de
veko om hörnet av Skandias nya hus
låg torget ännu i svagt ljus. Slottets
uppfartsbackar stego i chokladfärgad
skugga, men det var som om denna
förvandlat de smutsiga snö- och
grushögarna, vilka lågo med isskorpor
invid granitbarriären, till något som
liknade dikesvallar. Ovillkorligt hade
Sibbe Andersson tryckt sig närmare
den lilla smala och ljuslockiga flickan
vid hans sida, sett in i hennes
butiks-bleka ansikte med de ljusblå
anemon-ögonen och viskat:
"Om vi kunde bo på landet, du,
under semestern ..."
Och det hade de gjort — det hade
de gjort! Om nu Kolvik kunde kallas
landet.
Det var icke längre snö utan
solblink som regnade ned. Också ett
besynnerligt vattenglänsande spel av
ringar inom ringar, vilka slogo emot,
delades, förenades på nytt och upplöstes
under en gammal bryggas pålar, där
ekor och sommargästers roddbåtar
skvalpande gungade vid sina kättingar.
Alar och videsnår doppade fingrarna i
brynet och skärgårdsångarnas
svallvågor gåvo tvålskum till sköljningen.
Ibland stod en måne i den ljusa
skyn. Och vassen viskade.
Men det var för mycket av det
goda. De glömde att efter sommaren
kommer höst med mörker, köld och
ånger och att tiden är så knapp, att
den går så fort, att den flyger och blir
borta utan att man förstår hur timmar
och veckor svunnit. När löven rullades
av kalla vindar genom parkernas
tomma gångar for den unga bokhållaren
till främmande länder för att vidare
utbildas. Och det satt en liten
gråtande flicka uppe i ett fattigmanshem,
darrande inför tanken att bliva mor.
"Hon dog," sade Groth till någon
osynlig, som han ofta talade med, även
i sömnen. — "Hon dog. Det var inte
självmord. Och barnet blev det betalt
för. En gång för alla. Det var en gosse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
