Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Den misslyckade hungerstrejken. Av Otto Witt. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter att den engelske statsman,
som hela tiden stött suffragetternas
sak, offentligt förklarat att dessas
beteende så berövat dem allmänhetens
sympatier, att detsamma tvärtom hade
hållit deras sak tillbaka för tjugo år
såg det en tid mörkt ut för dessa
sam-hällsomstörtare.
De hade försökt att slippa fängelset
genom att göra hungerstrejk och detta
lyckades till att börja med rätt väl.
Så uppfanns "sprutan’’ och
suffrågetterna tvingades medelst en slang,
införd mellan tänderna, att intaga flytande
föda. Härmed trodde vederbörande att
allt var förbi, ty suffragetterna
före-drogo alla som en den föda som de
dock måste ha och återgingo till normal
matordning.
Så långt hade man kommit år 1913.
Men tidsandan, som allaredan då
stod i barnets och fördragsamhetens
tecken, gick vidare på sin pjoskande
stråt och icke fulla fyra år senare
ge-nomdrevo kvinnorna, att dessa
tortyrredskap — vällingslangar och
mjölksprutor — förbjödos i fängelserna.
Därmed var åter hungerstrejken given de
kämpande kvinnorna som
försvarsvapen.
De begagnade det även med gott
resultat och myndigheterna visste sig
återigen ingen utväg med de
tred-skande.
De svåraste kvinnliga förbrytare
måste efter kort tids fängelse försättas
på fri fot och deras illdåd blevo en
sannskyldig landsplåga.
En. dag, år 1920, vid vilken
tidpunkt furierna grasserade på det värsta,
kom en medelålders man promenerande
bland många andra utefter Cannon
street i London. Han stannade
framför ett av husen, .gick in och uppgav
för hisskötaren den våning han
önskade och den persons namn han
önskade träffa.
Hissen förde honom.till sjätte
våningen, dörren slogs upp och
hisskarlen pekade åt höger sägande:
"Denna vägen, dörren längst fram
i korridoren."
Den besökande stannade framför
denna slutna dörr och läste i skenet av
en fladdrande gaslåga:
Abilgome Brunius,
Detektiv.
Han knackade på med sin
behand-skade hand och på ett "kom in"
öppnade han dörren och trädde in i
detektivens yttre kontor, varest en skrivare
bakom en pulpet hastigt stoppade undan
ett matsäckspapper och bugande
närmade sig.
"Min herre önskar?"
"Att träffa herr Brunius. Är han
inne?"
"Ja. Vem —"
"Icke upptagen?"
"Nej. Vem får jag lov att
anmäla?"
"Se här är mitt kort," svarade den
besökande, lämnande kontoristen ett
visitkort.
Skrivaren tog kortet — kastade en
snabb blick på det och blev plötsligt
överströmmande hövlig. Han
skyndade in i chefens privata kontor och
inom ett ögonblick stod detektiven
personligen artigt bugande i dörren.
"Varmed kan jag stå till tjänst, mr
Hassley," frågade’ han efter att den
besökande slagit sig ned och dörren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
