Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Yngsta fröken. Av Hugo Falk. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Ja, visst," sade han slutligen
tveksamt. "Naturligtvis. Det var tusan,
vad det är varmt i dag."
"Medgives. Men respekten —
respekten, ser morbror, är viktigare än
värmen. Och ingenting skadar
respekten så, som om en utlovad bestraffning
ej verkställes. Vad skola tjänarna tro,
om inte morbror luvar fru Levin?"
. "De få tro, vad fan de vill!"
"Det vill säga, att inte morbror
törs! Att morbror lovar men inte
håller! Det skulle i grund förstöra
morbrors prestige. Det är kanske väl
varmt i köket, det medger jag, men
man kan ju forsla gumman hit upp på
verandan. Det skulle för övrigt ge en
vida mera högtidlig prägel åt straffet.
Jag skall ringa på Lundvall, så hämtar
han henne — han och jag kunna hålla
i henne, medan morbror drar henne i
håret," och unga fröken Tempelfelt
reste sig för att trycka på knappen.
Men då rusade gubben upp.
"Du låter bli det," skrek han med
en röst, som hade en viss timbre av
ångest i sig. "Du låter bli det! Tusan
djäv — hum — getabockar frisere mitt
syndiga huvud, låt bli ringledningen,
säger jag."
Yngsta fröken Tempelfelt stod kvar
med fingret mot knappen.
"Ja, men––––––-"
"Inga ’ja, men’ — jag tål inga ’ja,
men’. Jag borde luva dig i stället —
nej, låt bli klockan, säger jag. För
resten har jag inte tid i dag och hör
sen," och vältande rothatten på sitt
sträva grå hår, rusade han med en
högst anmärkningsvärd brådska
därifrån, lämnande sin systerdotter som
segrare på slagfältet.
Men Karin log belåtet och gick
ned till fru Levin för att förtjusa
henne med en påtår och den
försäkringen, att middagens smultronkräm
var den bästa i världen.
Påföljande dags förmiddag karak-
täriserades av ett så att säga väpnat
stillestånd .mellan de krigförande
makterna. Kammarherre Ridderskiöld gick
helt modstulet omkring, utan att utlova
några kroppsliga bestraffningar åt sina
genstöriga tjänare, och undvek med
omsorgsfull ihärdighet sin systerdotter.
Och middagens början visade samma
symptom.
Den unge mannen med
enhörningarna var tydligen brydd över denna
tystnad från husbondens sida, och ju
längre det led, ju nervösare blev han.
Slutligen — jag ryser, när jag tänker
därpå — slutligen tog nervositén ut
sin rätt, och vid sysslandet vid buffén,
sköt han en hög tallrikar i golvet med
en skräll, som ej torde kunna liknas vid
något ringare än Jerusalems förstöring.
Kammarherren ryckte till, och för
första gången den dagen tändes
hoppets blixt i hans öga. Det ligger i alla
fall något uppiggande i en dylik
händelse, och nu hade han då rättighet att
lätta sitt överfulla hjärta. Han riktigt
slickade sig om läpparna, då han
öppnade dem — men de blevo stående
öppna utan att ett ljud av den
husbondeliga vreden kom över dem. Ty
— han blev förekommen av sin unga
gäst.
"Vad vill detta säga, Lundvall,"
frågade denna kavata medlem av det
svaga könet och härmade så gott hon
kunde den käre onkelns ursinniga
ögonkast. "Tycker du, att det passar
sig att bära sig åt på ett så oskickligt
sätt? Lundvall är en — hm —
vänsterstövel. Precis det. Han lever som
den besatte i svinahjorden — just så,"
upprepade hon tydligen stolt över
denna lyckade israelitiska liknelse.
"Lundvall svarar inte — kom ihåg det!
Jag vill inte på några villkor veta av
några näsvisa svar — Lundvall kan
få flytta i morgon dag, och betyget
skall jag skriva. Tyst! Ingen
opposition. Stå inte där som en — hm —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
