Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Yngsta fröken. Av Hugo Falk. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
målad träbock, utan ring efter Hulda,
så hon får sopa upp porslinet. Nå ■—
blir det något av? Tusan hakar — ett
sådant elementskat slarv!"
Och så gav hon med en nådig
handrörelse till känna, att serveringen
kunde fortsättas.
Lundvall hade under detta susande
svall stått lika orörlig som Loths
hustru efter sin kristallisering.
Ögonen stodo på vid gavel, munnen
likaledes, och armarna hängde slappt nedåt
sidorna, medan han stirrade på denna
nya husbonde, som började sin bana
på detta lovande sätt.
Men Lundvalls häpnad var intet
emot morbror Dantons. Han sköt sin
stol från bordet och blängde, stum av
ursinnig förvåning, på sin niéce.
Ögonen fingo ett sinnesförvirrat uttryck,
och vid frågan om svinahjorden stönade
han hörbart — ett stönande som
gen-togs i crescendo, då "tusan" lätt och
ledigt hoppat över de röda kvinnliga
läpparna. Och sen sänkte han huvudet
emot bröstet och satt såsom en härjad
ruin av sitt eget häftiga jag och såg
under lugg upp mot denna nya
företeelse. Några svaga små embryon till
svordomar trängdes kring hans mun,
men blevo aldrig flygfärdiga, och
middagen avslöts å hans sida medelst ett
högtidligt tigande, som oavbrutet
fortsattes vid kaffebordet.
Han tog sig en lång promenad över
ägorna och denna stärkte modet i hans
barm, ehuru det dock var med en viss
tvekan, som han mötte sin vackra
fiende.
"Den här Lundvall, du, Karin -—"
"Jo, den. Är det skick och
fason ––––?"
"Nej, naturligtvis inte. Inte alls.
På inga villkor. Men han gjorde det
ju inte med flit."
"Det fattades bara det. Men
tallrikarna äro lika väl sönderslagna."
"Den förlusten kan jag bära."
"Det är intet skäl för att låta lata
och vårdslösa tjänare slå sönder det
vackra gamla porslinet."
"Ja, men tjänare äro också folk."
Det gör mig ont att säga, att Karin
vid detta oförmodade uttalande var på
vippen att utstöta en triumferande
vissling. Men hon återvann i tid sin
kvinnliga värdighet och svarade med släpig
ton:
"Äja."
"Jo, för all del. Och det är inte
rätt att såra dem."
Karin kunde inte undertrycka ett
leende.
"Du skrattar, du," sade gubben,
"men tro mig, gamle man: med
välvilja och överseende kommer man
längst — ja — hm — så var det med
den saken."
Och kammarherren snöt sig
kraftigt och generat samt reste sig
brådstörtat och stultade in i biblioteket, där
Karin hörde, huru han med len och
mild röst frågade Lundvall om han
ville vara så god och flytta fram
brädspelsbordet, vilken oväntade
saktmodighet höll på att försänka sagde
Lundvall i en ny nervkris, emedan han ej
kunde tolka den annat än som ett slags
bakhåll, varifrån hans gamle barske
herre oförtövat skulle anfalla honom
och döda honom på fläcken.
Men ute på verandan slog yngsta
fröken Tempelfelt sin knutna högra
hand i den flata vänstra.
"Sannerligen," mumlade hon, "den
manliga enfaldens enorma pyramid kan
aldrig krönas av en mera passande
topp-prydnad än den trätgirige,
grälande och lättagade gamle ungkarlen."
Och därefter begav hon sig in till
morbror Danton, som till sin livliga och
odelade förnöjelse ej mindre än fyra
gånger denna afton gjorde sin
systerdotter till kronjan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
