Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Klaveret. Av Hanna Söderlund-Hammar. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
säger mannen och går fram till
kla-veret, nu ska här spelas.
Då blir det skratt kring bordet,
druckna mäns råa skratt. Men den
yngste sonen sitter tyst och blek i
skuggan av de stora skåpen. Han vill
stiga upp, gå fram till fadern, tigga
och be:
— Det är mors klaver, rör det inte
— rör inte vid mors klaver.
Men han vågar ej, ingenting vågar
han för fadern och bröderna.
— Börjar far spela dör mor,
tänker han för sig själv.
— Mor dör, mumlar han sedan
oupphörligt, allt medan fadern av all
sin kraft slår på tangenterna, hur som
helst, kors och tvärs.
— Men det är väl ändå att fördärva
instrumentet, säger en av männen till
slut, för du har väl inte lärt dig spela
ändå.
— Jo, det har jag — på mitt vis
förstås. Och han fortsätter att hamra
med all sin kraft så sträng efter sträng
springer av och tomma ljud komma
fram.
Då tystnar skrattet och larmet kring
dryckesbordet, för detta är ju inget
vanligt spel. I de omtöcknade hjärnorna
förefaller det som vore klaveret en
levande människa, en levande
människa, som misshandlas till döds.
Den lille mörke mannen från
värdshuset är med. Hans hår är ännu lika
svart, ögonen lika halvsänkta, men
munnen har småningom skurits
skarpare och nya linjer ha bildats omkring
den, linjer, som komma och försvinna
och dröja och borra fast sig som ärret
efter vassa knivar. Han sitter och ser
på den spelande mannen, oavvänt.
Hånet ligger under ögonlocken, smilar
på läpparna och leker i linjespelet
kring munnen. Han är icke drucken
och har ej deltagit i skrattet.
— Du är ju full, säger den man,
som förut talat, lugna dig, hustru din
ligger ju sjuk.
— Efter detta ska jag lära henne
dansa.
En hård skräll, mannen sätter
fötterna hårt mot golvet och går mot
dörren med tunga steg.
Den yngste sonen reser sig likblek.
Han vill gå efter fadern, hålla honom
tillbaka, men han vågar ej, han vill
skrika och gråta, men vågar icke heller
det utan återtar tyst sin plats när
dörren faller igen efter fadern.
Nu står mannen inne i hustruns
kammare, triumferande.
— Har jag nu spelat själen ur dig?
ropar han.
Hustrun ligger som förut med
händerna knäppta, men ansiktet vitare och
stora svettdroppar utefter tinningarna,
och leendet, han velat döda, är borta.
— Nu dör du väl snart, fortsätter
han då hon tiger, och då ska jag lova
dig en första klass’ begravning. Du har
alltid tyckt jag varit så snål, men då
ska det inte sparas på pengar. En kista
av ek ska du ha, en extra fin klädsel —
— Karl-August, avbryter hustrun
med ett försök att lyfta huvudet från
kudden, Karl-August — det är sant —
jag ska dö nu.
Då blir mannen stående, handfallen,
och bara stirrar på henne. Skräcken
börjar klamra sig fast vid honom, ty
han hör på tonen, att hustrun talat sant
och han fasar för döden. Han tror,
att får bara döden komma in i ett hus,
nöjer den sig aldrig med en utan det
blir en efter en. En efter en i ett
långt tåg. Och han vill inte vandra
med i det tåget, inte för millioner.
Döden — det är det enda han fasat
för i all sin tid, det enda som kunnat
böja honom till tiggare, tvinga ner
honom på knä.
— Ska vi skicka bud på doktorn?
frågar han osäkert.
— Det är för sent nu, Karl-August.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
