Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En pultrons död. Av Mari Mihi. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tittade på ryttmästaren, vilken hastigt
gav några order till sin närmaste man.
Så tog man vägen över gärdena,
ridande in i byn från nordost.
Ty vinden blåste nordostlig. ■—
Den officer, vilken nyss fått
rytt-mästarens order satt av med sex man
alldeles i början av byn. De övriga
galopperade in. En stor, raggig
vallhund rusade ut ur en port och började
skälla — det var det enda livstecknet.
För resten syntes ingen mänska till.
Så small ett skott från ett fönster,
och ännu ett. Hagelbössor, revolvrar
och gamla kasserade
Beaumont-Vitali-gevär spydde ut bly över tyskarna.
Genom salvor, dödsskrän och
förbannelser ljöd Tigerns rullande, sågande
rytande. Man kastade om hästarna,
ridande tillbaka samma väg man
kommit, sedan en tredjedel av skvadronen
blivit kvar i de trånga gatorna.
Men nu var den patrull, som
avdelats, också färdig med sin uppgift.
Med den nordostliga blåsten svepte
redan röken från de antända
halmstackarna in mot byn. Så blänkte en
eldslåga, fram och började slicka närmaste
hus.
Hästarna fördes hastigt undan, och
dragonerna slogo en vid ring omkring
byn, tagande betäckning i dikena och
med kolven mot kinden. Många gevär
hade man inte med sig. Men de man
hade voro maskingevär.
Elden kastade sig från hus till hus
med ett hemskt susande, i vilket man
hörde jämmerskrin, klirrandet av glas,
dånet av väggar, som föllo samman.
Virriga och ursinniga som getingar,
vars bo man antänt, störtade folket ut
ur lågorna, sprungo några steg tills de
tycktes snäva och ramla framstupa. För
de flesta var det knall och fall. Några
reste sig dock åter och började springa,
men fingo strax sin kula.
— Rätt så, röt Tigern, ge dem för
Ratzel och Scheback. Rätt så, gossar!
Efter halvannan timme började elden
tyna, och man såg inte längre till några
mänskotrasor fladdra och fara därborta
i de tjocka rökmolnen. Tyskarna reste
sig ur dikena, begivande sig in till
franktirörernas förstörda näste, för att
begrava sina stupade kamrater.
På rygg med utsträckta armar låg
Heinz Brukner tvärs över gatan.
Tigern stannade bredvid honom,
nickande, liksom bekräftande sina egna
ord, att de båda skulle taga slut innan
kriget toge slut...
— Ser du att kulan gått rätt genom
hjässan, sade han till den medföljande
officeren.
— Ja, han måste ha dött
ögonblickligen.
Tigern lutade sig ned, knäppte upp
den döde dragonens vapenrock och tog
ut plånboken, däri hans järnkors låg i
ett litet paket med moderns namn och
adress.
Han lämnade detta till löjtnanten
och sade:
— Där sitter en liten gumma
någonstans i det stora Tyskland och väntar
på ett brev. Du skall sända henne det
i mitt, i Pierraceo Mavromichalis, namn,
ty själv kan jag inte skriva till en mor.
Efter kvinnors sed kommer hon att
ljuta bittra tårar då hon erhåller det.
Men du skall skriva det så, att då hon
omsider gråtit ut, hon skall inse, att alla
måste vi döden dö, men att de som
offrat sig för fosterlandet, leva
evinner-ligen, släkte efter släkte. — Har du
förstått mig?
Storögd och häpen stirrade den lille
löjtnanten på sin förman.
— Har du förstått mig? upprepade
Tigern.
— Nej, inte förstår jag ryttmästaren.
Men brevet skall jag skriva.
Pierraceo Mavromichalis fixerade
honom med sina stora, stela porslinsögon.
Så sade han:
— Ja, det är också huvudsaken. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
