Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Mannen från Liège. En krigsroman av C. 33. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tre små slag, svaga som om de kommit
ur en gammaldags speldosa.
Han högg telefonluren med febril
hand och förde den till örat. Han var
så ursinnig på. sig själv som man
endast kan bli då man är yrvaken.
Hade han nu försovit sig och
försummat monsieur Kessels order? Förb . . .
Han kvävde sina eder och lyssnade.
Det kom inte ett ljud i apparaten.
Han stirrade med vilda blickar
framför sig. Var det nu hans fantasi som
spelat honom ett spratt igen? Hade
han verkligen drömt den här gången?
Eller — han bleknade tvärt vid tanken
därpå — hade han inte vaknat förrän
vid avringningen, efter det monsieur
Kessel förgäves sökt sätta sig i
förbindelse med honom? Nästan
kallsvettig av ängslan tryckte han luren
så hårt till örat att det började susa i
det. Därefter kom han att tänka på att
han troligen hörde sämre på det viset
och förde apparaten längre från sig . . .
Ingenting hördes fortfarande. Halvt
mekaniskt tog Tarras med andra
handen fram sin klocka och stirrade på
den; den visade tio minuter över elva.
Han stod med den i handen och
telefonluren fortfarande vid örat och såg
hur visarna markerade en kvart över
elva; därpå tjugu minuter över elva,
därpå halv tolv. Han hade nu lyssnat
i nästan en halv timme. Han gjorde
en gest för att hänga tillbaka hörluren.
D å hörde han plötsligt något.
Det kom en röst i apparaten, tunn
som en spindeltråd; ett par ord
surrade förbi, och rösten dog bort. Men
ögonblicket efter upptogs ljudet åter
— denna gång av en något tydligare
stämma. Men även denna var så svag
att Tarras endast uppfångade ett
otydligt splt—splt—splt. Så, nästan innan
han ännu hunnit begripa att det var ett
främmande samtal han fångade ekot
av, kom den första rösten igen, och
fastän fortfarande svag och avlägsen,
var den denna gång begriplig:
— — eftersom bagaget i 0189 var
otillräckligt ... ha blivit lurade eller.. . måste
skynda på sakerna före i morgon,
monsieur . . .
Det följde ett namn, någonting på
i, som Tarras inte lyckades uppfånga;
därpå kom det spottande ljudet av en
otydlig avringning någonstans ute i
nätet, och allt var tyst igen.
Tarras släppte hörluren ned på
apparaten som i en dröm och stirrade
framför sig.. Hans hjärna var nedtyngd
av sömnen för en stund sedan,
ensamheten på kontoret och spanningen i
hans nattliga vakt. Otydliga
föreställningar virvlade runt i hans huvud
under några sekunders tid, medan han
sökte tänka över de tre meningar han
nyss ofrivilligt uppsnappat, och vad
det var som slagit honom i dem då de
först nådde hans öra i apparaten . . .
Därpå flammade det med ens till som
en magnesiumblixt i hans inre och han
tog ett steg ut på golvet med
uppspärrade ögon.
Siffrorna! Vad var det för siffror
han just hört i telefonen! Vad, vad —
— Och så, medan han ännu stod som
förlamad av insikten om vad han hört,
kom det ett nytt minne, och han gav
till ett högt rop. Ah, ah, ah! Vad han
varit för en korthuvad dåre! Hur hade
han kunnat glömma det! Nu — han
måste söka upp monsieur Kessel
genast, ögonblickligen — där var
lösningen till hela hemligheten — det
kunde inte vara på annat vis — —
Då emedan han ännu stod och
stirrade framför sig med vidöppna ögon,
kom det plötsligt ett avbrott — ett
ljud som han väntat på hela aftonen,
en ringning.
Men den kom inte från
telefonapparaten; den kom från tamburdörren
utanför.
Tarras kastade en hastig blick på
16. — 1915.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
