Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En fabriksarbeterska och en fruntimmersskräddare. Berättelse från en storstrejk. Av Hilding Barkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som om aldrig något kunde bli bra för
henne igen, när hon för sin simpla
klännings skull måste känna sig som
en strejkbryterska.
Men solen sken högt på himmelen,
och Ester Olsdotter tänkte också på sin
fästman och att han väl ändå måste
älska henne mer än för klädernas
skull. Hon lämnade trappan framför
arbetarebostaden och gick vägen fram,
sorgsen för dräkten, men i alla fall
med en tyst väntan om lycka för sitt
kärlekstyckes skull. Hon hade också
lyckan med sig, så att hon verkligen
träffade sin fästman, där han stod vid
grinden utanför sina föräldrars stuga.
Han hade lovat att gifta sig med henne,
men hade givit henne detta löfte i
hemlighet för sin moder, ty denna var
hemmansägaredotter och ville till
svärdotter visst icke ha en
fabriksarbe-terska.
Ester Olsdotter log, ty hon såg på
fästmannens ögon, att han icke brydde
sig om hur hon var klädd, och de
talades vid, så att hon glömde att tänka
på sin fula arbetsdräkt. Men i
detsamma kom fästmannens moder ut ur
stugan och gick ned till paret vid
grinden. Hon lade genast märke till
arbetsdräkten och frågade, om Ester
tänkte börja arbeta igen vid fabriken,
om hon tänkte bli strejkbryterska och
om hon sålt den ordentliga klänningen.
Ester Olsdotter svarade nej och åter
nej. Därav blev fästmannens moder
emellertid endast förtretad, och hon
bröt ut i samlad ondska: de där
pal-torna äro väl sämre än ingenting, och
man skall icke springa efter karlar, då
man icke äger mera än ett smutsigt
linntyg på kroppen.
Dessa ord voro för Ester Olsdotter
som ett mycket hårt slag, och hennes
fästman kom sig icke ens för att söka
med ett ord skyla kränkningen, ty han
var bondson och därför van att aldrig
motsäga sin moder. Dess hårdare, som
om de sagts av både mor och son,
voro för Ester Olsdotter de onda orden,
och hon visste nu med bitter klarhet,
att i storstrejken var arbetsdräkten
sämre än inga kläder alls. Hon kände
sig förnedrad och besudlad till kropp
och själ, och fastän hon givit bort
endast sin helgdagsdräkt, var hon
bliven fattigare än den, som givit bort
allt.
Icke ett ord mera byttes vid grinden.
Långsamt och tungt gick Ester
Olsdotter därifrån, ej hemåt, icke gråtande,
men helt olik den leende älva, som en
gång haft sitt hem i Fjällsjöälvdalen i
Norrland. Hon gick och först efter en
timmes väg stannade hon. Det var
vid en enslig vik av Mälaren. Ännu
halvt bedövad av det slag, som hon
tyckte hade träffat henne så hårt, och
i behov att avtvå skymfen, klädde hon
av sig på sandstranden och tog det
linntyg, som fästmannens moder kallat för
smutsigt och för det enda hon ägde,
och tvättade det i vattnet. Sedan
hängde hon upp det på en videbuske
på stranden, för att det skulle torka i
solen. I väntan härpå lade hon sig
framstupa i den varma sanden, med
tåspetsarna vid strandkanten och
huvudet mot armen, alltjämt i bitter undran
över sin förnedring.
Solen, den gamle solgubben, stod
högt på himmelen. Han hade i dagens
tidigaste timme jagat efter
morgonrod-nadens rosenfingrade gudinna, men
liksom så många gånger förut förgäves,
han hade icke kunnat upphinna henne.
Nu var det honom en liten tröst för
denna missräkning att stå högt på
himmelen och därifrån leka med
Mälarens vatten, så att de små vågorna
gladdes och glittrade. Under denna
barnsliga lek fann solgubben snart det
ställe vid stranden, där Ester Olsdotter
låg framstupa med tåspetsarna i
vattnet. När han skulle locka även de
vågor att glittra, som kommo av hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
