Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En Kain. Av Ernst Klein. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
taklampan i ansiktet. Blek, en smula
orakad, med djupa fåror kring mun och
ögon liknade han mera en patient än
en läkare. Med den vita
operationsrocken, som på bröstet och armarna
bar blodfläckar liknade han helt enkelt
en sårad, som höll på att förblöda.
Men sköterskans bryska uppmaning
satte ögonblickligen liv i honom. Den
lilla satta figuren reste sig, handen for
över det knollriga, uppstrukna håret
och en gäspning kvävdes energiskt
mellan de utskjutande läpparna. Doktor
Hirschfeld skakade av sig den
ohyggliga trötthet som överväldigat honom
efter tjugu timmars operationer och
ronder och stod färdig att möta nya
timmar av samma slag. —
— Hur var det, syster? Jag hade
just somnat lite.
— Det är 89: an, doktor. Vi förstå
oss inte på honom. Det är knappt någon
feber, bara ett enkelt sticksår i låret
och några småskador på handen.
Su-turerna se bra ut, säger doktor
Hein-zius. Och ändå yrar patienten
oavbrutet och får ingen ro. —
— Det är ett kräk naturligtvis. Säg
åt honom att han skall lugna sig! —
— Tror inte doktorn att jag har för- .
sökt det? Han stör ju hela salen med
sitt jämrande. Men det är precis som
om han inte förstod mig. Doktor
Hein-zius ber att doktorn skall komma och
se hur det kan vara fatt. —
— Jag kommer, brummade
överläkaren. Han var utpinad. Dag och
natt hade dessa söndertrasade
människor ramlat över honom i två veckors
tid, allt sedan den nya offensiven i röda
Polen börjat. De sista dygnen hade det
varit värre än någonsin. De mest.
fruktansvärda saker, åstadkomna av
spräng-styrkan, shrapnels och kulsprutor. Och
nu skulle ett enkelt sticksår ställa till
oreda i en hel sal och beröva honom
den sömn efter vilken varje nerv och
fiber i hans sönderarbetade kropp
värkte. Förbannade backharar,
mumlade doktor Hirschfeld, drack ett glas
vatten och gick upp i den sal där den
bråkiga, taktlösa 89: an låg.
Det var halvmörkt i det stora rummet
— i vanliga fall skolans bönsal.
Framme i katedern, som fått stå kvar
på grund av de utmärkta skåp den
innehöll, brann en lampa under grön skärm.
En sköterska satt i rektorns
skinn-klädda karmstol och stickade på en grov
yllestrumpa. Vid en säng till vänster
om mittgången brann en annan liten
lampa och i skenet av denna syntes
doktor Heinzius, en äldre praktiserande
läkare som frivilligt inträtt som
assistent åt den ditkommenderade
kirur-giskt utbildade överläkaren. På andra
sidan bädden stod syster Emilie och
ordnade patientens kuddar. Utom
ljudet av hennes händer mot
linneöverdraget hördes ingenting i salen.
Doktor Hirschfeld tog ned tavlan
som hängde över sängen och läste:
Gem. Moritz Samuel. Inf.-Reg. n: r
64. III. 118.––––––-
Han läste icke sjukhistorien.
Erinrade sig märkvärdigt nog fallet, ett
ovanligt enkelt sår, utmärkt första
förband. Hade bara behövt sy ett par
styng, emedan såröppningen var en
smula mera upprispad än vanligt.
Moritz Samuel! — En trosförvant
sålunda. Vidrigt med dessa judiska
nerver! Naturligtvis skulle det vara en
jude som bråkade för en småsak bland
alla dessa tyskar och polacker som lågo
tysta och hyggliga med hela kroppen i
slamsor. Naturligtvis!
Med den hetsiga kritik mot den egna
rasens svagheter som är judarna egen
och som alltid är böjd för att slå över
i ett slags antisemitism retade doktor
Hirschfeld upp sig alldeles ofantligt,
blåste ut luften genom sina stora
näsborrar och förberedde sig på att läsa
lagen grundligt för denna otåliga patient
som skämde ut inte bara sig själv utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
