Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En Kain. Av Ernst Klein. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läkaren kände det som en stöt för
bröstet.
— Hör bara på mig, herr doktor,
skall ni få höra vilken from jude som
ligger i den här sängen:
Jag har varit med sedan det började,
marscherat, grävt gropar, skjutit, hurrat
och gjort allt vad de andra gjorde lika
bra som de andra. Tänkte jag då på att
jag var en jude? Ja, kanhända — med
glädje — när jag märkte att ingen
annan tänkte på det. Visst tänkte jag
på det. Särskilt en gång i de första
veckorna när en löjtnant, en riktig
löjtnant med monokel skämtade med mig
i bivacken och bjöd mig på en cigarrett.
Men småningom tänkte jag inte på att
jag var jude. Det är underligt, men jag
tänkte inte på att jag fanns. Jag tänkte
på oss, tredje kompaniet, regementet.
Vid något tillfälle när det hölls parad
tänkte jag på Tyskland och kejsaren och
tyckte att jag var alldeles detsamma
som Tyskland och kejsaren, fastän bara
en del av dem. Jude! Inte för en
groschen. Åt jag inte fläsk när det
fanns fläsk och ärtkorv och drack
mjölk tiil när jag kunde få! Det
generade mig inte mera än om det varit
min mammas schabbesfisk! Jag var
alltså den fromma juden!
Men, herr doktor, rösten fick en
bitter, nästan elak klang, herr doktor,
jag säger er, den fromma juden blev
ändå bättre! — Han överträffade sig
själv i sin fromhet. Han––––––-
Patienten kastade sig plötsligen runt
och borrade ned huvudet i kudden.
Några snörvlingar, halvt lika ett skratt,
halvt ett kvävningsanfall trängde upp
och sängen skakade så att järnstängerna
skramlade. Doktorn kände på den
skälvande nacken. Den dröp av svett.
— Men lugna er, Samuel. Var
förståndig nu! Tala om vad ni har på
hjärtat!
— På hjärtat, kom det ur kudden,
på hjärtat har jag det stora Cherem,
den stora förbannelsen. På hjärtat har
jag det som Kain hade på huvudet. Just
det! Men det bränner mera på hjärtat
än det brände Kain, det svär jag! —
Doktor Hirschfeld kände något tjockt
i halsen. Denna rödhåriga judepojke
med sitt teologiska språk hade fått ett
slags hypnotiserande inverkan på
honom. Denna gnällande, förbittrade röst,
som från/början gjort honom så ond,
filade sig tvärs igenom hela hans rutin,
hela hans under uppväxtåren och
studietiden förvärvade fasa för allt judiskt
av det "polska" slaget och påverkade
nu något ytterst ömtåligt, långt inne i
hans väsen dolt organ. Det var
fullkomligt revolterande.
— Säg ut, vad ni har på hjärtat,
människa. Varför kan ni inte tala
lugnt!
Patienten vände på huvudet och såg
med ens mycket stillsam och förvånad
Ut:
— Jag skall verkligen försöka att
tala om det. Kanske är det ingenting
annat jag behöver. Ni vet ju, hur det
går till, herr doktor. Först står man i
löpgravarna och fienden står i sina
ställningar och man skjuter på allt man
ser. Oftast ser man ingenting. Men så
skall man fram. Artilleriet börjar
bakom en och man står och väntar tills det
skall ha gjort sitt. Sedan springer man
på en gång upp ur skyttegravarna —
med bajonetten.
När jag springer där i leran är jag
blind och döv. Jag bara ser skymten
av min sidoman hela tiden. Så ser jag
honom inte längre och vet att han har
fått sitt, men det bryr jag mig inte om.
Hela tiden skrika vi, men på en gång
skrika vi högre än förut, och då vet jag
att vi äro framme. Mitt framför oss
stå soldater med bajonetterna på. De
komma emot oss. Vi skrika så att
tungan vill flyga ur halsen och de gapa
lika vilt. Jag tror att det där skriket
driver blodet åt huvudet, ty man blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
