Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Pastejbagaren. En krigshistoriett av Ernst Jotson. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fingrar, som voro fullkomligt stadiga,
hällde han i vinflaskan ett lika stort
mått från den halvstopsbutelj, vilken
han hade tagit fram ur skåpet.
Därpå tuggade han korken för att
göra den mera lätthanterlig, satte den
i och vred ned den i buteljen med sin
knytnäve och återställde till sist den
gula kapsylen. .
I det han skyndade sig nedför
trappan, rusade han in i rummet under
en störtsjö av ursäkter.
— Jag beklagar på det högsta, min
bäste herr Wirchow, att jag låtit eder
vänta. Men det skulle hava varit en
synd att ha gjort som ni sade. Detta vin,
som ni vet — jag borde hava förstått,
att. det var ni, när ni talade om det
gula sigillet — detta vin duger för
tsarens eget bord. "Popp!"
Med högvördig omsorg slog han i
alla glasen. Hans hand darrade aldrig.
Sju glas fyllde han, och därpå såg han
sig kring.
— Ni tillåter, herr löjtnant — jag
måste giva eder eder titel nu — ni
tillåter väl, att jag förenar mig med
eder, för att dricka hans majestät
tsarens skål?
— Tillåter det? tjöt Wirchow. Jag
befaller det, min bäste.
Karl Emil tog ett glas från den
gamla ekskänken. Och han öppnade
en ny flaska, ty den första var tom.
I det hans ögon gnistrade som av
nöje, höjde pastejbagaren sitt glas och
utbrast:
— Mina herrar, jag ber att få
föreslå en skål 1
— Låt den blott bli lojal! sade
Wirchow.
— Lojal! Och botten opp! Ni ser
alla dessa flaskor, och det finnas flera
i källaren. Mina herrar, tsaren! Må
han få allt, vad jag önskar honom!
Må seger följa den rättvisa saken och
må sömnen hos dem, som falla, bli
djup. Hipp! hipp! hipp!
Det blev botten opp. Skålen tycktes
lojal och känslorna som förestavade
den oklanderliga.
Naturligtvis, när ni kommer att
tänka därpå, voro kosackerna så
törstiga, att de ej hejdade sig för att fråga
Karl Emil, vad det egentligen var han
önskade tsaren eller vad han menade
med den rättvisa saken — de visste,
vad de menade med den. Och
naturligtvis kunde de ej veta, att Karl Emil
ej hänsyftade på döden, när han drack
för sömnen hos dem, som falla.
Därför drucko de, och deras av de
kryddade pepparkakorna upphettade
gommar upptäckte ej någonting
egendomligt i smaken hos den gamla
bor-deauxen. Dessutom när ni störtar i
eder ett glas i ett tag, precis som vore
det vatten, har ni ej tid att upptäcka
någonting om arom eller bouquet.
Vilket allt var mycket förmånligt
för framgången av Karl Emils lilla
plan. Men för den händelse någon
eftersmak kunde uppstå, skyndade sig
vår knoppande Machiavelli att påfylla
glasen.
— Än en skål! utbrast han. Herr
löjtnant, det gläder mig särdeles att få
se eder under mitt tak. Ni lämnade
oss blott för några få dagar sedan, och
här är ni åter — en vän, en sann vän,
är jag säker. Jag önskar dricka eder
och edra tappra kamrater till. Hipp!
hipp! hipp! Botten opp!
Och det glaset vin tvättade bort vad
smak, som ännu kunde vara kvar av
deras ganska styva dosis Tinctura Opii.
Karl Emil satte fram flera buteljer
jämte korv och ost. Kosackerna voro
glupska, Wirchow tillstod, att de ej
hade fått något att äta på aderton
timmar. Matvarorna försvunno med
blixtens hastighet, och dryckjomet likaså.
Därpå bjöd "vår jovialiske värd" på
cigarrer, och när den blå röken hade
stigit uppåt under omkring fem minuter,
märkte Karl Emil till sin tillfredsstäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
