Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den svarta sjukan. Av Nils Selander. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så länge den varierade, bjöd på
omväxling, inte tröttade. Det var så roligt
iakttaga vännens ansträngningar att
fördölja sin motvilja för de upprepade,
täta besöken, vilkas ändamål han
förutsatte inte kunde vara annat än ett
enda; och lika roligt var att iakttaga
hans frus lustiga bearbetande av hans
överdrivna känslighet. Hon behandlade
hans kärleksdrypande själ, som en
gar-vare ett skinn, varför den också, mindre
hållbar, oavlåtligt gick i trasor. Syran
i karet steg honom i ögonen, så dessa
sågo ut, som om han gnuggat dem röda,
vilket han också i hemlighet kanske
gjort. Norman förvånade sig många
gånger, att. Dal stod ut med det
alltsammans, att han höll ihop så pass,
som trasa betraktad, och han fortsatte
ihärdigt att fresta hans tålamod.
Låtsande icke förstå eller se det minsta
bugade Norman djupt och tackade han
varmt för varje ny inbjudan fru Dal
oförtrutet frambar. Snart brydde han
sig inte ens om att räkna dagarna
mellan var gång han begagnade sig av
hennes stora älskvärdhet, och alltjämt
var situationen ny och underhållande.
En eftermiddag vid kaffet,
fortfarande på tre man hand, satte fru Dal
fingret direkt på det ömma stället, och
i den lätta ton, varmed hon vid dylika
tillfällen behandlade allt mellan himmel
och jord och mannen isynnerhet, vände
hon sig mot honom och sade:
— Säg mig, Harald, svartsjuka, vad
är det egentligen?
Dal som hela middagen suttit i
spänning, sin vanliga oro, som i väntan på
kanske just detta, denna fråga, spratt
likväl till som för ett nyp. Men som
om han hoppades, att spörsmålet glidit
Norman förbi, denne såg ju alltid så
likgiltig ut när Selma fick sina infall,
försökte han lämna det obesvarat.
Men fru Dal upprepade frågan. Han
skulle vara så god besvara den.
— Vad svartsjuka var?
Ja, precis! Vad det var egentligen
ville hon veta.
Norman såg tydligt hur röd Dal blev
högst uppe på hjässan. Arma karl —
han hade det nog inte för lätt där
innanför.
Slutligen kom det trevande och dumt:
— Svartsjuka är när man har en
sak mycket kär, och håller på att
förlora den, och är mycket rädd därför.
— Asch, utbrast fru Dal, är jag en
sak, jag?
— Du?
Det undslapp honom ofrivilligt.
Men nu gled hon tvärt undan
honom och bad Norman hålla i härvan
medan hon nystade:
— Axel kan väl säga vad
svartsjuka är?
Nej, han hade ingen erfarenhet. Han
vore benägen tro det var en känsla
som icke existerade, eller att den på
sin höjd vore en detalj av någonting
löjligt. Visst hade han läst i böcker
om den och sett den på teatern, men
i böcker och på teatern fanns så mycket
man aldrig fick syn och erfarenhet på
i livet. Några ansåge svartsjukan
vara synonymt med missaktning,
egoism och annat lika ljuvligt, och andra
sade, att mycket självkära och fåfänga
såväl som verkligt överlägsna
människor voro ur stånd att vara
svartsjuka. Emellertid var det dock en
känsla som, om den verkligen
existerade, alla gjorde sitt bästa uti att
förkväva, som de stoppade undan, som
man gömmer undan orent linne, en
oren krage. Men, som sagt, han,
Norman, hade ingen erfarenhet av den
sjukan.
— Hm! ljöd det tvivlande från fru
Dal.
Ja, naturligtvis, ingen kvinna kunde
väl tro ett sådant påstående, som detta
sista. Svartsjuka var någonting hon
måste förutsätta hos varje man. Annars
bleve han henne en missräkning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
