Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Längs Californiaviken. Av C. A. C. Lewenhaupt. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tämligen oberoende av getter och
vitlök intogo vi därför våra visserligen
ej alltför lukulliska måltider i hytten
för oss själva. Vi skulle gärna delat
med oss åt professorn och ingenjörerna,
men därtill räckte ej våra förråd, utan
voro de enbart hänvisade till
getlöks-dieten. Det lät just inte som om de satte
något särskilt värde på den.
Mitt emot oss, på andra sidan
skorstenen, funno vi andra dagen i
styrhytten — en liten lustig skyllerkur —
en sjuk ung man med fint, vackert
utseende. Han låg i krum på britsen,
svetten pärlade från hans panna och
hans anlete var likblekt.
— Feber, sade kaptenen. Kanske
gula febern, den f-n måtte taga.
— Edra andra febersjuka hade den
röda febern, svarade jag. Den f-n också
måtte taga. Emellertid kommo de sig.
Kanske den här gör så med.
— Vi ha ingen medicin, genmälde
Carmens härskare. Dör han, så får
han väl gå i sjön.
Vårt förråd var som nämnt ej särdeles
rikligt. En fet liten ost, några crackers
samt en flaska vermouth drevo
emellertid febern på flykten, och nästa dag
kunde han, om också knäsvag, dock stå
på benen. Min hustru och jag drogo in
vår ranson ännu en dag — i södern
behöver man föga — och därmed var
han räddad. Vi blevo vänner, samt
skriva ännu stundom brev till varandra,
brev som taga 4—5 veckor i bästa fall
för att nå bestämmelseorten.
Det befanns att den unge mannen
förut varit ungersk kavalleriofficer, samt
att hans namn var ett av de bästa i
Ungern. När han nämnde det visste
jag att hans farbroder varit
ministerpresident. Jag visste också att ungrarna
äro litet livligare än vi svenskar, och
särskilt hade jag reda på att ungefär en
åttondedel av deras kavalleriofficerare
’årligen avgår ur tjänsten till följd av
olyckligt spel, mer eller mindre lyckade
dueller eller alltför lyckade
kärlekshistorier.
Den här hade väl haft något dylikt
för sig. Jag frågade honom inte om
saken. Nu var han lantmätare så långt
hemifrån som möjligt, hade gift sig med
en aztekiska, hade vackra barn, hade
under sin nya tjänstgöring funnit rika
malmfält, samt hoppades efter 20 år —
då den ungerska lagen glömt allt — få
återvända till sitt hemland rik, gift och
ansedd.
Vi träffades även sedermera, blevo
inbjudna i hans hem, och fingo mycken
såväl trevnad som nytta av hans
bekantskap.
Emellertid gungade Carmen i väg,
sotig och flottig, pustande likt en
lungsiktig, ostadig som en drucken.
Maskinen arbetade ut sig, segel kunde vi ej
sätta till, ehuru dylika funnos, ty
kaptenen ansåg att masterna ej skulle bära
dem.
Vi kastade ankar utanför Moleje, vid
Loreto, vid Xavier, vid S: t Carlos och
några andra små fattiga byar eller
jesuiterkloster, vilka funnit ett trångt
utrymme med litet sötvatten från en
halvt uttorkad bädd i någon ravin bland
de rödbruna, ofruktbara, förbrända
bergskedjor som fylla nästan hela
halvön. Hundra svenska mil av rödbruna,
förbrända, delvis förvittrade
bergskedjor, med topparna ännu upprätta,
några tusen meter höga, men med
sidorna infallna, maskstungna skulle jag
vilja kalla dem, med stenrösen och
block som göra det nästan otänkbart att
komma fram. Intet liv, inga djur, ej
ens en kretsande falk. Någon grågrön
kaktus, seg och välbeväpnad mot
obefintliga angripare, är allt som anger att
denna oändligt ödsliga halvö kan
frambringa annat än döda metaller.
Där vi kastade ankar kommo snart
några kanoter, urholkade ur en
trädstam, stickande ut från land för att
avhämta några indianer eller varor samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
