Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Lamphandlar Schedins storhet och fall. Av Sigfrid Siwertz. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom. Det saknades inte heller små
obehagliga vinkar om, att han kunnat
iaktta mera försiktighet vid sina
sammankomster med servitrisen på
Stadskällarn. Han teg vid dessa tillfällen.
Ordensregalierna tycktes honom löjliga,
nu när de inte längre voro stridens
tecken. Hade inte de breda, broderade
banden en viss likhet med fariséernas
bönebindlar. Templet, som fordom
genljudit av hans vältalighet, föreföll nu
kallt och unket. Förbud och förbud,
han begrep inte längre, var han tagit
sin forna hänförelse ifrån. Redan i
porten mötte det en: Vid fem kronors
vite förbjudet att här orena! I trappan
stod det: Spottning förbjuden! Man
kom in i kommittérummet genom en
dörr på vilken stod: Förbjuden ingång!
Därinne stod det: Rökning förbjuden!
med bruna bokstäver på ljusgrön grund.
Och i stora logesalen strålade det emot
en ett ’Totalförbud!" broderat med
silver på en sköld av blå sammet.
Totalförbudet var omgivet med
blommor och stjärnor, men dessa tycktes
lamphandlarn numera som det
grymmaste hån.
Vid flerfaldiga tillfällen lät den så
plötsligt förändrade mannen undfalla sig
yttranden, som på det högsta
förundrade och smärtade bröderna och systrarna.
Det kom icke oväntat, när han en dag
i en besynnerlig skrivelse avsade sig
ordförandeskapet. Omval vid de just
begynnande stadsfullmäktigevalen
kunde naturligtvis under dessa
omständigheter inte förekomma.
Så var då lamphandlar Schedin en
ensam man, sånär som på några
vanmäktiga försök till umgänge med en
tidigare överlöpare, en skräddare, som
utträtt ur logen på den tiden, då
striden om iskällardrickat stod som hetast.
Men det var föga nöjsamt, ty
skräddarn var en gammal, envis fanatiker
och andades alltjämt idel iskällardricka.
Under sina ensliga vandringar över-
raskade lamphandlarn sig ofta med att
kasta långa blickar in på Stadskällarn.
Därvid fick han en dag bevittna, hur
gubbarna togo pärlan till maten som
vanligt. Skillnaden var bara den, att
de medförde sitt brännvin själva i små
platta fältflaskor, som snart kommo
mycket på modet. Han kände ingen
vrede vid denna syn. Det var inte utan,
att han snarare längtade dit in i drakens
håla. Men hans förflutna reste en
osynlig mur mellan honom och krogen.
Och inte heller hade han den ringaste
chans att komma in i det livliga, för
lagen oåtkomliga föreningsväsen med
backiskt frimureri, som börjat florera,
nu när spriten var officiellt bannlyst.
Till råga på olyckan började affären
gå allt sämre. Schedin hade mest lagt
an på kunder från landet, men nu fick
bönderna en vana att göra sina
uppköp i grannstaden, där brännvin ännu
kunde fås. I stället för att då raskt
slå sig på elektrisk armatur, som blivit
en god artikel, sedan staden fått eget
elektricitetsverk, gick Schedin bara
omkring och led och grubblade, medan
dammet lade sig tjockt i skyltfönstret
och spindlarna spunno sina nät mellan
hänglamporna i taket.
Det kom en dag, då han inte drog
sig för att sälja denaturerad sprit åt
notoriska alkoholister.
Under tiden hände det allt oftare,
att han gjorde affärsresor till
grannstaden, från vilka han återkom med
ett förstört och besynnerligt utseende.
Underliga rykten kommo i svang. Hans
pojkar pikades i skolan av kamraterna.
På en viss tidpunkt blevo besöken i
grannstaden kortare, men han återkom
i stället med vissa lådor av misstänkt
tyngd och fason. Den fordom så
vältalige lamphandlarn gick nu omkring
stum som graven. Han var glåmig och
svullen i synen. Hans händer darrade,
när han betjänade enstaka kunder, som
ännu av barmhärtighet anlitade honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
