Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vinterfälttåg. Av Erik Bergvall. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
syntes lida av kronisk frossa. Han var
iklädd en stor och vid kappa, under
vilken utrymmet var väl tillvarataget
av allehanda ylletröjor och andra plagg,
tagna tydligen från fallna kamrater. Ur
hela detta omfångsrika klädbylte stack
det magra ansiktet upp utan att ta med
sig det minsta av varken haka eller
hals, så att det verkade som om
mannen blivit kastad ned i en tunna med
kläder och nu sträckte upp näsan för
att få luft. Den alltför vida
kappkragen lät hela serier av halsskydd,
ylletröjskanter och rockkragar skymta
fram. Och ovanpå huvudet var en stor,
lurvig skinnmössa väl nedtryckt över
öronen, med sin främre kant stödd
emot ögonbrynen och med den bakre
nedstoppad mellan kappkragen och
den yttersta uniformsrocken.
Kappärmarna voro nedstuckna i fickorna,
och hade de inte varit runda och hårda
som väl stoppade korvar, så hade det
varit omöjligt att avgöra, huruvida de
innehöllo mannens armar och sålunda
händerna voro dolda i de djupa och
rymliga ytterfickorna eller huruvida
kappan endast var knäppt utomkring hela
karlen som kring ett paket. Benen
hade han dragit upp under sig, så att
endast spetsarna av de grova, leriga
skorna stucko fram under kappan, och
knäna funnos någonstans under
densamma, så nära hakan som de myckna
kläderna tilläto.
En sergeant av vaktmanskapet stod
och betraktade honom. Det rådde ingen
kyla, vattnet dröp från taken och snön
var kram, och den påbyltade figuren
skulle ha väckt löje, om den inte i all
sin groteska överdrift varit så tragisk.
— Det är den förbannade kölden,
sade sergeanten till en journalist, som
kommit för att skildra fångtransporten.
Om det är någonting man borde
komma överens om på en ny
Haagkonferens, så är det att vinterfälttåg skulle
vara förbjudna. Ingen, som inte varit
med om det, kan göra sig en
föreställning om vad folket får lida. Se nu
på den här till exempel — sergeanten
pekade på mannen i den stora kappan
— han har frusit hjärnan till is, så att
den tinar nog inte upp på den här sidan
midsommarsolståndet. Om ni satte
honom i en bakugn, skulle ni inte få
honom att ta av sig ett enda av de
många smutsiga, blodiga och stinkande
plagg, han har på sig! Han hörde till
ett kompani, där allesammans gav sig
utan strid. Och det var endast för
köldens skull. De kommo upp hela
högen på en gång ur skyttegraven och
sträckte armarna i höjden, och när de
blevo tagna, måste hälften av dem
läggas på sjukhus för gamla och färska
frostskador. De hade drivits till
förtvivlan av kölden på samma sätt som
pesten driver en fästningsbesättning till
kapitulation. Fråga honom själv. Han
är någon slags köpman från trakten av
Arkangelsk och talar tyska.
— Det är kölden, herre, som gjort
mig till fånge, sade mannen, då
journalisten lockade ur honom hans
historia. Vad visste jag om köld, som
färdats däruppe, under det att kvicksilvret
i dagar och veckor var fruset! Vad vet
den om köld, som har en hydda att
krypa in i, då tröttheten och
sömnlusten kommer! Vad visste vi alla om
köld, innan vi kommo med i detta
förbannade fälttåg!
— Vårt regemente hade otur, sade
befälet, fortsatte han. Trötta voro vi och
utpinade av de många marscherna och
transporterna, och i strid hade vi varit
flera gånger, när det kom order att vi
skulle upp hit till förstärkning. Vi
lastades in på ett tåg, som var så långt,
att det behövdes två lokomotiv för att
dra det. Men de hade ingenting att
värma upp vagnarna med. Vi foro i
två nätter och en dag, och om ni
någonsin har gjort er en föreställning om
vad helvetet är, så skall ni dock aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
