Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anarkisten. Av Waldemar Swahn. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svarade han med en stämma, vars
hotande klang höjde sig en nyans
med varje ord, rätt att jag icke är
den jag utger mig för, orätt i, att jag
icke är bara ett verktyg. Ty jag är
endast ett sådant, men jag står i "Den
högsta Rättvisans" tjänst.
— Nonsens — en sådan avdelning
existerar inte i vår organisation.
— jo, Alexander Mohr, den finns
för att straffa förrädare.
Chefen för den anarkistiska
exekutionskommittén var med ett skutt uppe
ur stolen.
— Ni är galen, kippade han fram,
bindgalen... Det fattades nu bara
att jag — jag skulle gjort mig skyldig
till ett brott mot de idéer, åt vilka jag
ägnat mitt liv.
— Du är dömd som förrädare till
döden, Mohr. Jag är.utsedd att
verkställa domen. Det är allt. Mer vet jag
icke... Nå, nå — inga lömska
försök . .. Bort med tassarna . . . den där
lilla tingesten lägger vi stilla och
vackert ifrån oss . . . så där ja . . .
händerna på bordet... all right!.. .
Och sen kunna vi två prata en stund
den tid som återstår, innan vi hastigt
och lustigt — å, förlåt, endast hastigt
— men mycket hastigt — jag
garanterar det — få göra den lilla
gratis-resan till ovisshetens stora och
tämligen outforskade land ...
— Upphör med denna ovärdiga och
löjliga komedi, människa. Ni har
tydligen läst er virrig på Conan Doyle. . .
Hur i all rimlighets namn vill ni för
resten, att jag skall tro er, då ni icke
har något att visa som legitimerar era
ord. Jag begär bara en rad, ett sigill
som styrker den skändliga s. k. dom
som ni påstår er vara utsedd att
verkställa.
— Duger det här, svarade
främlingen och drog försiktigt upp ur sin
vida ficka ’en rektangulär ask, som
närmast påminde om ett vanligt
tvåletui.
Anarkistchefen ryckte föraktfullt på
axlarna.
— Er naivitet är sublim, sade han,
förstår ni inte, att jag är utledsen på
era galenskaper. Emellertid är jag
trots allt villig att förlåta er, om ni
ögonblickligen ger er av härifrån!
Föredrar ni att längre trotsa mig, så
ansvarar jag inte för följderna. Mina
medhjälpare kunna när som helst vara
här.
— Hit kommer ingen förrän om —
låt mig se — 47 minuter. — Som ni
ser är jag väl underrättad — och innan
dess så skall den lilla — hm —
formaliteten vara över . . . Seså, håll er lugn
— fula ord bita icke på mig. Gör er
i stället det lilla besväret att lyssna en
smula, så får ni höra något roligt
inifrån det här fodralet.
Några svettpärlor började tränga
fram på anarkistchefens panna, och
hans hånfulla leende flöt ut i en ängslig
grimas.
— Det låter som ett regelbundet
tickande och skrapande — inte sant,
fortsatte besökaren med en förevisares
älskvärdhet. Jag tog mig friheten välja
den här modellen — den är säker och
effektiv. Vår gamle vän och
föregångare Thomas — han förstod sin
sak, han ... Ni hör ju på, inte sant.
Alltså: när er vackra pendyl därborta
visar på tio minuter över halv tolv, gör
den här lilla mohren sin tjänst och går
också genast — i ert angenäma
sällskap, min käre Mohr — förlåt, vitsen
var ofrivillig.
— Usling, det är alltså ert allvar.
Förstår ni inte, att det fega mord ni
tänker begå, kommer att skria på en
fruktansvärd hämnd. Ni som tycks ha
så väl reda på mina föregåenden, kan
ni vara blind för att den man som
själv förde det vapen, vilket ändade
trustkungen Parkers liv, inte kan vara
48. — 1915.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
