Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Mycket väsen för ingenting. Av Hjalmar Bergman. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han var stor spelare och ansåg tid, som
ej brukades till spel eller affärer, för
tämligen illa använd. Varför skulle
man inte fördriva de långa timmarna
med litet spel? Den sjuke kunde det
icke skada.
— Ånej, sade doktorn, vännen
Henrik vore nog den sista att missunna
oss —
Han sneglade bort mot pastorn, som
icke gjorde en min av vare sig gillande
eller ogillande. Doktorns grimas
övertygade Carl-Henrik om, att förslaget
framställts för att förarga pastorn. Han
hade visserligen i övrigt ingenting emot
Carlander, den anspråkslöse och
beskedlige, förläste token. I natt tycktes
han emellertid vilja ta sig en ton, som
icke anstod brukskaplanen. Hans
misstänksamhet eggades av prästens
halvkvädna visor. Så han viktar sig!
tänkte han. Vi ska åtminstone visa,
att vi inte bry oss om hans
hemlighetsfulla fasoner.
Utan att invänta Gerhards bifall gick
han således in i fars rökrum och kom
tillbaka med kort och marklåda. Man
började tvista om spelet. Doktorn och
Eugen föreslogo bridge, Carl-Henrik
vira. Han vädjade till Gerhard. Men
kammarjunkaren skakade på huvudet,
han ville inte spela. Det blev en ny
uppståndelse. Doktorn tog av sig
bril-lorna, torkade dem och beklagade, att
han framkastat ett förslag, som kanske
inte var fullt passande. Samtalet blev
rätt livligt, man hade alldeles
övergivit de viskande tonfallen. Groggarna
bidrogo något till doktorns livlighet,
men ännu mera gjorde misstanken, att
herr kammarjunkaren velat giva en
lektion i god ton. Doktorn hade
sannerligen stått vid tillräckligt många
dödsbäddar för att veta, vad man kunde
tillåta sig. Han hade haft den äran att
kurera herr kammarjunkaren för
kikhosta, mässlingen och andra
barnsjukdomar. Dessutom kände han den käre
vännen däruppe tillräckligt för att veta,
att där icke fanns några idiotiska
fördomar. Larsvik var ju visserligen ett
förbålt förnämt ställe men ändå inte
precis att jämnställa med kungliga
slottet i Stockholm.
Carl-Henrik brummade ängsligt och
oförstående:
— Vad nu då? Vad är det här för
dumheter? Han kom sig inte för att
sätta ifrån sig kort och marklåda.
Eugen tog kortleken och kastade den
på bordet.
— Seså, Gerhard. Majoriteten
bestämmer.
Och kammarjunkaren gav leende
efter. Han hytte skämtsamt förebrående
med knytnävarna.
— Bästa doktor Brushuvud, genast
färdig att leverera batalj —
Man skålade och för att göra ett slut
på alla tvister bestämde män sig för
whist.
4.
Brukskaplanen, pastor Carlander,
förblev stående vid dörren. Han
vågade icke intaga någon bekvämare
ställning av fruktan att insomna. Varför
han icke i likhet med fru Marianne
borde gå och lägga sig, var visserligen
tämligen oklart för honom själv.
Troligen skulle ingen sakna honom, allra
minst den sjuke, som alltid visat
likgiltighet gentemot religionen och
kyrkan. Men pastor Carlander, som
trots sin ungdom icke alltid gjorde sig
reda för sina tankar och känslor, hade
en dunkel men bjudande förnimmelse
av, att hans närvaro snart skulle bliva
önskvärd. Antagligen var det doktorns
för en gammal yrkesutövare
karaktäristiska nästan likgiltiga lugn, som ingav
pastorn denna förnimmelse. De
anhörigas sätt att omtala den sjuke, ^som
vore han redan död, hade också i någon
mån upprört honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
