Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Den fjärde dimensionen. Av Frank Heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att du gör det på samma vis som —
en mask.
Han: Du är verkligen
uppmuntrande... Och just nu i afton, då...
Hon: Då? Säg mig vad det är som
sker i afton?
Han, hastigt: Ingenting alls.
Hon: Nej, naturligtvis. Mellan oss
har aldrig någonting skett, aldrig —
Lika litet i afton som eljest.
Han, med plötsligt likgiltig röst: Du
har rätt.
Hon: Ja, jag har nog rätt — tyvärr.
Han, uppblossande: Nå, du vill veta
det — du skall få din vilja fram. Du
och jag, vi ha nu — vi ha känt
varandra i ett år och mer. Det vill säga,
jag har känt dig — utantill och innantill.
Hon: Kanske ändå inte, Artur.
Han: Utantill och innantill. Men du
— du har aldrig känt mig. Hör du?
Aldrig! Jag har varit dig en främling,
ingenting annat. Till och med då
vi... då vi voro varandra som
närmast, var jag en främling bredvid dig.
Du har sett i mig en rik mans son
med ett visst utseende, ingenting
annat. Jag tadlar dig inte för det.
Du har aldrig sökt utnyttja mig —
som jag dig. Men — vad hade du sagt
om du vetat sanningen?
Hon, tonlöst: Sanningen? Låt mig
veta sanningen.
Han: Ja, vad jag är! En försnillare
— en bedragare. Mitt arv är slut —
för länge sen. Jag har levat på att
bedraga andra. Hör du? Du har hållit
en bedragare i dina armar! Ingenting
annat! Hör du?
Hon teg.
Han: Hör du vad jag säger? En
bedragare, en försnillare! Det är det
du har älskat — det är för det du
har bedragit din––––
Hon, tonlöst avbrytande: Och om
jag vetat det länge... anat det? ...
Det var den sista repliken i det
samtal som Artur Kärr, oberoende av
tid och rum, hade med Henne... Efter
den skymdes plötsligt allt av en
dimma — en röd dimma. Han såg sina
händer som höggo tag kring hennes
hals efter hennes sista svar, en kropp
som sjönk tillbaka, träd som vajade
som för en infernalisk blåst, hörde
starar som visslade gällt som i
outsäglig fasa. Molnen droppade blod, blod,
från en svartnande blåsippsblå himmel.
Därpå var han med ens tillbaka från
sin resa i den fjärde dimensionens
land, och gick på bulevarden i den
främmande staden, vacklande som en
febersjuk, full av insikten av vad han
sett, vad hans ånger var värd, hur det
skulle gå om han åter fick börja allt
på nytt...
Och han började ana sanningen av
Den Högt Välsignades ord.
Liksom apan löper från träd till träd
i skogen efter nya frukter, och de äro
ständigt desamma, så löper den
dåraktiges själ från liv till liv i hopp om
ändring.
Men ingen ändring finnes utom
genom Vägen.
Nej, endast genom att vandra Vägen
skolen I nå en ändring och en
Befrielse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
