Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En enkel historia om en god kvinna. Av Elisabeth Högström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
större och mörkare. Det gällde Viva.
Ty Viva var icke frisk, och hennes
nerver voro i olag. Hon hade ingen ro,
och utan minsta anledning kunde
hennes häftiga lynne bryta ut. Värst
drabbade det gossen, ty honom ville hon
ständigt ha i sin närhet. Han fick aldrig
komma ut och leka med andra barn,
och blev tyst och blek och förskrämd.
Viva målade hela dagarna, och alltid
skulle Åke stå modell, klädd eller
naken i alla möjliga och omöjliga
ställningar. När han blev trött och ville
gå, kunde hon slå till honom, så att
han helt förskräckt flydde ut genom
dörren. Men då sprang hon efter, tog
honom i sina armar och överhöljde
honom med kyssar, gav honom mandlar
och konfekt, fickorna fulla. Hon skulle
bli mor för andra gången, och allt
eftersom tiden led, började åter hennes
föreställningar om att det barn, hon bar på,
skulle vara vanskapat. Hon gick fram
och tillbaka på golvet inne i ateljén,
vridande sina händer i ångest.
— Jag vill att Kerstin skall komma,
sade hon en dag. Göran skrev genast,
ett brev, som kom som ett nödrop,
Kerstin sköt allt annat åsido och reste.
De första dagarna var Viva också
mycket lugnare, men så småningom
började oron igen.
En eftermiddag satt Göran i
salongen och läste. Kerstin var ute med
Åke, och Viva inne i ateljén. Han
hörde plötsligt hur hon pratade och
skrattade, och blev förvånad, ty han visste
ej annat än att hon var ensam. Han
lyssnade efter någon annan röst, men
då han ingen kunde höra, öppnade han
dörren och steg in, utan att hon märkte
det. Hon stod framme vid staffliet och
tecknade med en pastellkrita, under det
att hon mumlade: — Så där ja. Mycket
likt och lyckat. Hon skrattade till.
Men när han fick se, vad hon tecknat,
blev han alldeles kall av förfäran. Det
var ett litet barn i naturlig storlek, med
en omisskännlig idiotisk prägel över
sitt ansikte och ett oformligt,
utskjutande bakhuvud.
— Viva, skrek han, och hon vände
sig om.
— Å, är det du, sade hon i sin
vanliga ton. Ha Kerstin och Åke kommit
tillbaka? Jaså, inte ännu. Vi vänta
förstås på dem med teet.
Hon gled före honom ut ur rummet,
och räckte honom, då hon gick förbi,
sin hand att kyssa. Han tog den, och
tryckte hårt sina läppar däremot, men
han var vit som ett lärft i ansiktet.
Tre dagar därefter födde hon en
flicka, sex veckor för tidigt. Livet och
döden kämpade hårt om den späda
varelsen, men på den femte dagen
segrade döden. Viva hade varit så lugn
alltsedan barnet blivit fött, och när man
sade henne att den lilla inte levde
längre, hade hon endast gråtit helt
stilla. Men på kvällen samma dag
började hon plötsligt kasta sig av och an
i bädden, och innan sköterskan hann
tänka på att hindra henne, rusade hon
upp, in i rummet intill, där hon häftigt
grep det lilla liket, varpå hon föll
avsvimmad till golvet.
Två dygn låg hon sanslös, på tredje
natten väntades krisen. Febern hade
rasat så ursinnigt, och krampanfallen
kommit med allt mindre mellanrum.
Ännu var det en timme innan de
avgörande symptomen kunde visa sig. —
Kerstin hade gått in i salen, och stod
vid fönstret och såg ut. Därutanför
sträckte sig domkyrkans tornspiror mot
himmelen. Uppåt–––––––ja, det
var väl rätta och enda riktningen. Hon
knäppte samman sina händer och bad,
bad med hela sin själs ömma
innerlighet. Hon visste ej, att hon talade
halvhögt eller hur orden föllo, men gång
på gång upprepade hon: — Låt honom
få behålla henne.
Den gamle läkaren stod och såg på
henne, med en oändligt mild och fader-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
