Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - »Enighed.» En historia från Nordsjön av Axel Ahlman. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och guld i pungen. Fiskarbyar ha vuxit,
ödelagts i striden men vuxit på nytt.
Det är mil av ödemarker mellan dem,
men de finnas där ändå. En av de
största är Storehammers läge.
Här strandade för mer än hundra år
sedan en holländsk koff. Några av
besättningen drunknade, andra bärgades
men försvunno efter ett par dagars vila
åter. Endast en, som slungats i land
på en vrakspillra, blev.
Han var liten, mörk och talade ett
språk, som ingen förstod. Hans tal och
utseende skrämde, och män sände bud
efter prästen. De båda stängde in sig,
och när han efter en timme åter kom
ut, följd till dörren av främlingen, som
med livliga gester och en flytande
ordström tog farväl, bugade han sig djupt.
— Den mannen skall behandlas med
all égard, sade han allvarligt till de
väntande fiskarna. Han är en fransos,
som flytt från sitt olyckliga land och
icke konserverat mera än en ringa del
av sin förmögenhet och vapenskölden
fläckfri. Jean le Lune är min vän, och
jag svarar för honom.
Detta var ett högtidligt tal, av vilket
man ej förstod allt, men man var till
freds med, att kyrkoherden svarade för
honom.
Åren gingo, och Jean le Lune blev.
Han köpte en stuga, som han byggde
om, läste, rökade och spelade om
kvällarna kort med kyrkoherden, sedan han
besegrat dennes betänkligheter.
Språket lärde han sig aldrig helt och blev
betraktad som främling, tills han en
dag, då redan gammal, gifte sig med
en skeppardotter. När han omsider
dog, hade han en son om fem år. Änkan
gifte om sig med en fiskare, och lille
Jean blev uppfostrad till sådan i sitt
nya hem.
I Storehammer hade en släkt på
grund av välstånd alltid varit rådande i
världsliga angelägenheter. Men när
Jean vuxit, visade det sig, att han både
kunde och ville upptaga kampen om
inflytandet. Ännu berättas många
mörka historier om den hårda
hänsynslöshet, som båda parterna ställt mot
varandra.
Slutligen hade man dock insett det
meningslösa i denna strid och enats.
Jean le Lune d. y. — både dop- och
efternamn hade gått i arv generation
efter generation — och Lars
Christen-sen, de båda sista ättlingarna, hade till
och med tagit steget fullt ut och voro
kompanjoner om nordsjökuttern ’
’Enighed ", med vilken de idkade stor fiske.
En kväll i mitten av september kom
Lars från byn. Han hade varit uppe
hos handelsmannen och bar en säck
på ryggen. Det skymde redan, men
fastän vägen över heden och klittren
var lång och djup, gick han rak, ty
Lars Christensen var en man, som
bättre än de flesta tålde en börda.
Dånet från bränningarna nådde
honom, redan långt innan han såg deras
brott lysa vita ur mörkret. Han
stannade ett ögonblick på översta krönet
av den höga dynen, på vars sluttning
läget låg. Hamnen var öde och mörk.
Endast otydligt skymtade båtriggarna
mot den stjärnströdda himlen, men från
huslängan nedanför hans fötter lyste
de små fyrkantiga fönstren.
Han lyfte åter bördan och tog väg
utefter den smala, sandiga stigen ned
mot sitt. Han visste, att hustrun var
hemma, ty på långt håll såg han ljus
i stugan. Och ett snabbt leende drog
över hans skäggiga ansikte, då han
tänkte på att han vunnit henne, ty om
Ane Marie hade det kämpats länge
bland traktens män.
Hon var dotter till en fiskeprångare,
en försupen, fattig och ömklig
änkeman, en slagskämpe och vettvilling,
som skonades och tåldes blott för Ane
Maries skull. Det är också klart, att
med den uppfostran, han givit henne,
skulle hennes väg blivit farlig, om ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
