Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - »Enighed.» En historia från Nordsjön av Axel Ahlman. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej de prövande blickar, varmed han
undersökte luft, himmel och hav gång
efter annan.
Mot aftonen friskade vinden.
Bottenrevet togs, lantärnorna tändes, och Lars
återtog sin rorsvakt. Han bad de andra
koja för att vara utvilade, om något
skulle ske. Och då de kände Lars
Christensen som Nordsjöns skickligaste
och djärvaste seglare, gingo de alla
lugnt under däck.
Natten föll. Månskäran, blek i ny,
vandrade lutande och lågt över
horisonten och blandade sitt matta, sjuka ljus
med stjärnornas än blekare, då de
skymtade mellan trasiga, ilande moln. Och
sjöarna stego som väldiga, rasande,
svarta jättedjur med de vita brottens
manar flygande i stormen, som alltmera
ökade och tjutande ven i riggen.
’’Enighed" arbetade hårt. Men
mannen vid rodret tänkte ej därpå.
Nerkrupen i sittbrunnen satt han med
ror-kulten pressad under armen, gav och
tog, lovade och föll, passande varje
vågberg som av gammal vana. Ensam
viljande och handlande väsen i en värld
av ödslighet tycktes han försjunken
helt i sig själv och sitt.
Timme efter timme gick. Stormen
hade ytterligare ökat, och "Enighed"
löpte som en levande, en rasande
genom sjön, släpande lä reling upp på
halva däck, men ännu höll Lars fullt,
ännu rörde han ej skoten för att lätta
hennes gång. Slutligen höjde han
huvudet och såg sig prövande omkring.
Därefter tog han en smäcker tågända ur
fickan på oljerocken, som dröp av
vatten. Hållande rorkulten med knäna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
