Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Mycket väsen för ingenting. Av Hjalmar Bergman. (Forts. o. slut.) Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så småningom föll hästen ur
galoppen, travade, lunkade, skrittade.
Skogen glesnade, snövallarna döko fram
som mörkgrå skuggor. Långt borta
lyste en ensam lugn låga, fönstret i
Vallsta stall.
— Här ha vi allén.
Carl-Henrik tog tömmarna och
svängde av vägen ned i allén. — Stanna!
befallde Gerhard. De stego ur.
Carl-Henrik tog täcket ur lådan och bredde
över hästen.
— Ska vi stanna här?
Gerhard jakade. Carl-Henrik gjorde
inga vidare frågor, Gerhard hade tagit
saken om hand och fick sköta den bäst,
han gitte. Carl-Henrik grävde i lådan
och fann slutligen en resplunta till
hälften fylld med konjak. Han bjöd
brodern, tog själv en djup klunk. De
lyddes efter bjällran och hörde den helt
svagt eller trodde sig höra. Gerhard
knäppte upp pälsen och halade fram ett
cigarrettetui. Med huvudena tätt ihop,
skyddade av den uppslagna pälsen,
tände de sina cigarretter.
— Neej, drog Gerhard in ett djupt
bloss. Och sedan han långsamt låtit
röken sila ned genom näsborrarna:
— Nu kan det vara nog. Eller hur?
Det kan vara tid på att ingripa.
— Jo visst, mumlade Carl-Henrik
undergivet.
— Försoning, återtog han. Ja visst
ja. Vi känner till fars sätt att försona
sig. Det består i ett handslag, vidare
ett öppet erkännande av att båda
parterna burit sig åt som ett par fähundar,
och därpå följer en synnerligen
genomträngande karaktäristik av motparten
som slutar med ett ljungande: Kör
fram! I den här rövarkulan stannar jag
inte en sekund —
Det gluckade till i Carl-Henrik, ett
undertryckt, skrämt skratt. Jo, det var
nog riktigt.
— Och det kan vara nog nu,
fortsatte Gerhard. Först och främst har
Battwyhls haft nöjet alltför ofta.
Gumman Lotten har suttit på glasberget i
femtio år tack vare en sådan där
storartad försoning, som förvandlar heder
och ära till en pris snus. Och jag har
också fått nog, det försäkrar jag. För
resten, han är ju sjuk —
— Ja visst är han sjuk, sade
Carl-Henrik. Den förbannade prästen —
Gerhard klippte av:
— Prästen har ingen betydelse. Du
misskänner kära far, om du tror att han
låter någon annan spekulera ut sina
små surpriser. Om han sen tar prästen
eller betjänten till adjutant kan vara
likgiltigt. Men den här gången blir det
alltså en gång för mycket. Min gud,
jag hyser den allra största respekt för
fars egenskaper i övrigt. Han är —
han är — ja, vad han nu är — han
är naturligtvis en perfekt gentleman.
Jag menar bara, att det kan vara nog
med galenskaper. Du talar om, hur
svårt du haft det. Jo, jo, det tror jag
visst. Men har du någonsin reflekterat
över min ställning? Att leva bland
herrarna däruppe och helt lugnt låta
redikyl efter redikyl slå över sig —
Det är i alla fall min far, den saken
kommer jag inte ifrån.
Carl-Henrik suckade, tog sig för
bröstet.
— Det är just det. När man har
barn, borde man väl tänka på dem.
Ser du, Eva och jag, vi resonera så
här —
Men Gerhard fortsatte:
— Jag lär släpa på det älskliga
smeknamnet "Fröken". Mycket lustigt.
Jag antar att det syftar på något
feminint i mitt väsen, en viss skygghet, jag
är kanske pryd. Men får jag be
herrarna övertaga min plats som äldste son
och arvtagare till greve Brenner på
Lars vik! Jag är skygg, det är sant. Ett
skratt kväljer mig. Skrattsalvorna kring
kära far har predestinerat min smak för
en allvarligare och framför allt tystare
genre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
