Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Mycket väsen för ingenting. Av Hjalmar Bergman. (Forts. o. slut.) Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kelse, av rädsla, av ångest, av tålig,
tålig väntan. Det var allt det där, som
nu brast lös och gjorde honom så ful.
Hon lade sitt rena, vackra, lugna ansikte
intill broderns. Hon kysste honom på
de darrande ögonlocken.
Men samtidigt fick hennes blick ett
egendomligt uttryck, som litet stämde
överens med ömheten i hennes rörelser,
ögonen svartnade och fingo en kylig
glittrande glans. Ansiktet stelnade,
förlorade sin ungdomliga mjuka rörlighet.
När Carl-Henrik äntligen hämtat sig
och med en förlägen fnysning vände
sig bort för att torka tårarna, sade
Marianne:
.— Vi måste laga, att det inte blir
någonting av det här. Far får inte göra
Carl-Henrik mera ont än vad han redan
har gjort.
Även rösten ljöd gammal, skarp och
kall. De lystrade till. De sågo framför
sig, oroade, förlägna. Och plötsligt
kändes det som om nattens halvt
omedvetna spänning, oro, förargelse, rädsla,
trängts samman, kristalliserats till ett
medvetet, beslutsamt hat. De hade
förföljt honom utan att veta det, de hade
jagat utan att veta det, de hade hatat
utan att vilja förstå hatet. Det var hos
dem alla verkan av årslånga
förödmjukelser. De hade plågats av hans
oresonliga despoti men smusslat undan
förödmjukelsen, smusslat undan vreden,
smusslat undan hatet.
Nu bröt det fram.
Nu bröt det fram. Och de kände
några ögonblick den berusande,
befriande glädjen att hinderslöst och
skamlöst hata en människa, som plågat
och förtryckt.
Det behövdes dem emellan intet
vidare meddelande. Intet ord yttrades.
De undveko varandras blickar, ryckte
till vid en beröring.
Var och en återtog sin förra plats
i slädarna och färden ställdes till
Gran-torp, v
9.
Framkomna funno de grevens
ekipage väntande framför trappan. Alltså
kunde det icke vara hans mening att
dröja mer än några minuter på
Grantorp. Det bekräftade deras farhågor.
Han hade tydligen fått någon kunskap
om Carl-Henriks familjeförhållanden
och ville nu genom ett hastigt besök
övertyga sig. Att han icke i dess ställe
öppet frågat sonen bevisade hans
misstro och hans illvilliga avsikter. Det där
elaka sättet att spionera och överraska
var för resten karaktäristiskt för honom.
Nu gällde det i första rummet att
skona Eva för en onödig förskräckelse
och vidare att så försiktigt som möjligt
utleta hans verkliga avsikt.
Naturligtvis borde man dröja med
ytterlighetsåtgärder tills de blevo oundgängligen
nödvändiga.
Eugen tog ledningen. Sedan
drängarna tagit hand om hästarna, pulsade
de så raskt de förmådde genom den
alnshöga snön över gårdsplanen.
Kusken skyldrade med piskan. På
Eugens frågor svarade han, att de
kommit till Grantorp för cirka tjugu
minuter sen, att greven befallt honom
vänta utanför trappan, att greven och
pastorn genast stigit in i huset och
slutligen att greven visserligen stött sig
tungt mot pastorn men i övrigt rört sig
utan synbart besvär. På vägen mellan
Vallsta och Gropen hade greven
svimmat i släden, men sedan pastorn skaffat
konjak hade han kvicknat till.
I förstugan stötte de på pastorn. Där
var så pass mörkt att de icke genast
upptäckte honom. Marianne, som först
fick av sig ytterkläderna, gick av
gammal vana fram till spegeln och blev
då däri varse Carlander, som stod
bakom henne, i kaminhörnet, stödd mot
väggen, halvsovande. De togo honom
i förhör. Han var tämligen yrvaken
men svarade hövligt och redigt. Gre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
