Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En Småstadsbal. Av Elsa Lindberg-Dovlette. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som en susning genom fruraden. Och
man annoterar det. Nästa kafferep har
alltså sitt samtalsämne. — Hon har
ingen värdighet, sade frun som var
"född". "Ingen värdighet!" Det
gick vidare. Frun som var "född"
hade sagt det. Och är man en gång
"född" så har man också reda på
värdighet. Förbi dansade par efter par.
Där kom Cillan med den brodern, som
såg rakt fram. Den. brodern, som
vindade hade blivit trampad på sitt
ömmaste ställe av den, som såg rakt fram
och det just då han bugat sig för
Trillan. Han hade stigit miste av
smärta, litet för mycket åt höger. Där
satt den äldsta "Eternellen" alldeles
inpå Trillan.
— Tackar! en vass arm stacks under
hans. Så var det gjort. Trillan hade
fnittrat högt. Den brodern som
vindade blev så ond, att han såg rakt
och som "Eternellen" stod framför
honom fick hon hans raka blick. Och
hon smålog mot honom med munnen
full av de vackraste löständer. Nu
dansade de förbi. Hon höll sig
krampaktigt fast vid hans rock. Han slängde
och drog henne hit och dit liksom för
att bli av med henne. Men hon höll
fast, just som hon höll fast vid
ungdomen — krampaktigt, men fast höll
hon.
Där dansade Lena och urmakaren.
De höllo i varann med stora arbetsvana
händer. Långsamt gick det, alldeles
efter deras egen takt. Tungt dansade
de men säkert. Handelsman hade
ännu ej kunnat betvinga sin blyghet.
Han stod allt ännu och skruvade sig i
sitt hörn. Pollys tanter försökte att
förmå honom lämna det genom att
använda teckenspråket. Men den dumme
karlen begrep ingenting. Han hade
inte ens en tanke ditåt. Tanterna pekade
på Polly och pekade på honom, nickade
och vickade på huvuden och armar.
Men handelsman förblev i sin vrå.
Och stackars Polly skämdes djupt över
sig själv. Hon var då så ful och
obetydlig att ingen ville ha henne, inte en
gång fast man bjöd ut henne som
en handelsvara åt handelsman, <len
enklaste av alla enkla kavaljerer. Hon
slog ned ögonen för att man ej skulle
se att det fanns tårar i dem. — —
Detta var alltså balen, som hon glatt
sig så mycket åt. Hon hade velat vara
hemma i sin lilla syvrå, hellre än att
känna fulhetens och fattigdomens
förnedring här inför alla andra.
Men tanterna fortsatte med sitt allt
tydligare teckenspråk, som var så klart
för alla i rådhussalen utom för honom,
som det gällde.
— Den dumma karlen! sade den
ena tanten med ljudlig röst.
— Han kunde väl åtminstone dansa
med Polly så slapp hon sitta här likt
ett spektakel, sade den andra tanten
med ännu starkare stämma.
— Nu skola vi då inte mer köpa
vårt kaffe och socker hos honom, sade
den tredje tanten med en röst likt
dombasunen, så att den hördes genom
musik och fottramp över hela salen.
Polly klämde sina fingrar hårt mot
varann för att ej gråta högt.
Lilla Eva, källarkökets lilla
"Passopp", hade sprungit med en stor bricka
på sina svaga armar. Den sviktade
och glasen klirrade liksom förmanande
att giva akt. Hon ställde upp dem runt
om bålen. Och hon var så ivrig och
beskäftig, som om hela hennes liv
berodde därpå. Den blinda frun
spelade allt ännu. Men postmästaren, som
såg att bålen burits in, hade henne att
sluta mitt i ett ackord genom att bulta
henne i den breda ryggen. Ty hon
var så beskaffad, den gamla spelfrun,
att hon aldrig slutade förrän man slog
henne i ryggen. Men då var det också
slut i ett tag, liksom om man stoppat
en maskin.
Till bålen tågade var kavaljer med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
