Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En Småstadsbal. Av Elsa Lindberg-Dovlette. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Källarmästaren själv stod vid dörren
och bugade sin runda inbjudande
bugning för var och en, som steg på. Frun,
som var "född" seglade in vid
doktorns arm. Henne följde döttrarna
fnittrande med deras kusin, studenten.
Prästgårds-Lena och urmakaren hade
redan sina platser beställda vid ett bord
invid fönstret, ty där var svalast.
Borgmästarens familj var naturligtvis bland
de "bättre". Men guvernanten
räknades icke med. Hon fick stanna
utanför. Handelsman märkte hennes
frånvaro mitt i en köttbulle, som han
höll på att göra slut på. Och han
lämnade den halväten och gick för att
hämta henne.
— Detta är begynnande kärlek, sade
apotekarfrun som lade märke till allt
och åt långsamt och metodiskt.
Majoren sökte grundligt utforska
källar-kökets hemligheter. Men hans son var
ännu icke i källarsalen. Han satt
bredvid Polly och sökte övertala henne att
låta bjuda sig till källarmästarens supé.
Men hon ville icke lämna tanterna.
Och de ville icke betala.
De räknade och räknade. Till slut
kommo de överens om, att de skulle
betala för en person och alla tre skulle
de var och en i sin tur gå in i
källarsalen och äta sig mätta, på så sätt att
alltid två voro utanför och en inne
vid bordet och gjorde skäl för avgiften.
Men källarmästaren gick icke in på
förslaget. Så att det blev intet av det hela.
Men vad är mat för den, som är ung
och har en vacker flicka bredvid sig.
Majorens son satt kvar bredvid Polly
och glömde, att biffstekarna doftade av
brynt lök på bordet.
"Eternellerna" förklarade högt och
tydligt, att de aldrig åto något till
kvällen. Och från sina vanor gingo de
aldrig, så att det var inte värt att
någon bjöd dem. Och bjudna blevo de
icke heller.
Lilla Eva sprang ut och in med
tallrikar och glas. Borgmästaren
beställde in öl. Och lilla Eva kom med
en stor bricka, tyngd av skummande
ölglas. Hela tiden upprepades samma
tanke i hennes förvirrade hjärna.
"Skulle hon bjuda från vänster eller
från höger?" Där stod prästfrun. Det
var som om lilla Eva bara väntat det.
Hon snubblade i sin långa kjol. —
"Krasch!" Där låg Eva på golvet och
brickan också, ölet rann i strida
strömmar nedför prästfruns sidenklänning.
Men det var, som om hon bara väntat
därpå. Hon drog med ett fridfullt och
milt leende ihop framvåden, som
glittrade av skummande öl, och försvann i
okända regioner bakom ett förhänge.
Disponentfrun lät betjäna sig av
postmästaren, som likt en kypare flög
fram och tillbaka.
— Han gör skäl för att heta
postmästare. Han står rent av "på post"
för henne, sade apotekarfrun.
Ytter-post, tillade hon.
— Jag vill ej mer se det, sade frun
"som var född". — Det annoterades
av de andra. Men lika fullt såg hon
dit, bara dit, så att hon glömde att
äta.
— Drick mjölk, barn, sade hon till
döttrarna. Men de tyckte nu mera
om öl. Och de drucko öl och blossade.
— Det ha de av pappa. Han tycker
också om öl, sade hon och suckade.
Allt som ej var riktigt fint hade de av
pappa. Han var icke "född", han, som
sin egen fru.
Provisorn hade kommit tillbaka tyst
och ödmjuk med vatten i sitt blonda
hår. Han åt salt sill och gick för sig
själv. Prästfrun uppenbarade sig igen
med våt framvåd på klänningen. Lilla
Eva gjorde långa omvägar för att ej
komma i närheten av henne. Spelfrun
åt gratis. Blind som hon var hittade
hon dock alltid till de bästa bitarna.
Hon luktade sig fram sade man och
man måste dunka henne i ryggen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
