Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pettersonskans tändsticka. Av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vördnadsfullt avvaktande. De ivrigaste
samtal avbrötos. Och nedåt gatan,
efter brandkåren, följde ett helt
regemente cyklister och en hord av
kapplöpande pojkar.
Napoleon stod som bedövad och
strök sig över pannan; gång på gång
strök han bort tankarnas sällsamma
vildfågelsflock, som fladdrade därinne,
men den kom åter. Den blev allt
oroligare, allt vildare i sin bundna flykt.
Fortare än han brukade, gick han
över den linddoftande
kyrkogårdsplanen och fortsatte utan mål. Hela
tiden tänkte han: — Jag visste det ju;
brottet sitter i blodet. Sådant rår man
inte för. Nu är min timme slagen. Jag
sår i ondo, det kan inte vara
annorlunda, men hädanefter skall jag slippa
känna, att allting går förbi mig, bara
förbi mig. Hans hjärna arbetade
forcerat, och ögonen glödde i tungsint
lycka. Man skall nämna mitt namn.
Det var jag, som varskodde om den
eldsvådan och om den. Hade inte en
ung herr Napoleon Kaiser så fort
upptäckt elden, skulle säkerligen flera
personer blivit innebrända. Han tyckte
sig se tidningsnotisens små svarta
typer dansa förbi den feberheta
blicken. Ingen — ingen skulle däremot
få veta, vem som anlagt elden. Han
hade läst om Köpenhamnspyromanen,
han, som blivit försmådd av fästmön.
En stackare, en av dem livet går förbi
med en axelryckning hade han också
varit, men i sitt elände hade han känt
en underlig lust efter högre och vidare
rymd, efter makt över människorna.
Napoleon ville dock ej jämföra sig
med en så obskur person. Pyromanen
hade icke haft samma synpunkter;
han hade säkerligen ej heller måst
genomgå en så bitter kamp som
Napoleon själv. Å, lidandets frätsår läktes
visst aldrig!
Den kvällen satt han hemma hos
modern med sin yttre människa; den
inre jagades av fantasiens varulvar.
Alltjämt svävade Margit omkring
bland dessa. Hon var den fågel Fenix,
som skulle uppstå ur askan. Han såg
också sig själv. Martyren — hjälten.
Därinne i den mörkaste vrån av ett
stort hus hade han anlagt elden, krupit
under takbjälkar och bland bråte av
alla slag. Och så rusade han till
brandskåpet och slog alarm. Brandkåren
ryckte ut. Alla dessa glimmande
rustningar, frustande hästar, resliga, stolta
karlar hade manats fram på hans,
Napoleon Kaisers, vink. Han ryste av
hemsk vällust och lutade sig stönande
över den brunbetsade bordskivan,
varpå modern ställt en knippa dinglande
löjtnantshjärtan i en blå glasvas.
— Är du sjuk, Napoleon lilla?
— Nej, svarade han tvärt. Den
tåliga, bekymrade rösten plågade
honom som ett vaknande samvete, och
han sade godnatt, gick in och stängde
dörren.
Sova kunde han icke; han låg på
rygg och stirrade upp i taket, där
gaslyktan utanför tecknade en sned
ljusruta. Den ena planen efter den andra
stack som ett glödgat spjut genom hans
huvud, och allt starkare etsades den
ohyggliga tanken in i hans
föreställning, att detta var målet. Han skulle
antända och varsko. Människor skulle
beundra honom för hans vakna
uppmärksamhet. Margit skulle aldrig mera
kalla honom "harhjärtad".
I det skumma, tarvliga rummet gled
sommarnatten in genom öppna fönster
och strödde slösande sin doft och sin
ljumma ro över Napoleons kallvåta
panna. Unga röster jublade i den
kvarglömda trädgården mitt emot om
kärlekslycka. En fiol gnisslade locktoner
för lätta fötter. Napoleon hade sett en
majstång därinne med blåklintskransar
och färgade ägg. Den var vissnad nu,
men ungdomen höll av den och
dansade alltjämt omkring den i stilla som-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
