Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pettersonskans tändsticka. Av Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin dåraktiga storhetsdröm mot
domarebordet, bara värre, ty åtlöje och hån
vore det bittraste straffet. Det andra
komme han väl över, han som andra,
och han finge själshuden barkad på
köpet. På årsringarna i ett träd ser
man dess ålder, och en människas
prövningar äro förhårdnaderna i hennes
inre. Nu blev väl Napoleon Kaiser
man.
Den tåliga, livsskrämda, men aldrig
fullt livsvakna fru Maria sydde sina
arbetsskjortor som förr, och hennes
smutsröda hår lyste blackt mot deras
blå väv. Men det grånade fort, trots
drömmarna, vilka alltjämt skimrade
kvinnligt ljusa, och när hon återsåg sin
ranglige gosse efter hans hemkomst
från Amerika, bar hennes hjässa den
mångbesjungna hederskronan av silver.
— Jag skall sätta upp egen affär i
Örebro, sade Napoleon med sitt under-
liga, sjuka leende över ett smalt, tunt
ansikte. Jag kallar mig Pettersson nu
igen. Du får flytta till mig, mor.
— Å tack, det är då för stor ära.
Du har ju blivit en riktig herreman,
Napoleon lille, sade hon ödmjukt
beundrande.
— Ja, man blir vad man skall på
många underliga sätt här i världen,
svarade Napoleon bittert. Och hans
djupa, mörka ögon fylldes av tankar,
vilka aldrig skulle bli ord.
— Herrans vägar äro
outrannsak-liga, inföll fru Maria blitt.
Sonen såg på henne. Hans mun
fladdrade icke mera. Den hade blivit
fast i linjerna, och han slöt läpparna,
när han nickade något, som kunde
betyda ett svar. Ett par gånger nickade
han, och slutligen såg det ut, som om
han log.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
