Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Herrarna Eklundh och Östberg. Två Monte Carlo-upplevelser. Av Frank Heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eklundhs tyske vän med
Björnsonhuvudet hette Arnold och hade ett
system som var ofelbart i likhet med
alla andra system.
Tiden gick. Jag såg varje dag herr
Eklundh, fru Eklundh och herr Arnold
stå på post vid Kasinot tidigt på
morgonen för att få plats (Kasinot öppnas
klockan 1/2 10, spelsalarna klockan 10,
och vid halvtiotiden är ingångstrappan
belägrad som entréen till dammarna i
Betesda av folk som vilja få sittplats
— det finns endast 16 vid vart
rulettbord. Därpå såg jag dem varje dag
vid tvåtiden kommo utför Kasinotrappan
och snedda över den gruslagda platsen
till Café de Paris. Ibland smålogo de
alla tre, särskilt under de första
dagarna; ibland smålog endast herr
Arnold med sin Björnsonliknande mun,
under det han gestikulerade med sina
urgermanska hjältearmar. Då voro
herr Eklundh och den söta fru Eklundh
tysta. Ibland voro de tysta alla tre,
dock mera sällan.
Sedan två veckor gått, blev det allt
vanligare att herr Arnold gestikulerade,
allt ovanligare att herr och fru
Eklundh smålogo. Till slut blev det
regeln att de alla tre voro tysta. Fru
Eklundh, som inte längre såg så fräsch
ut, var stundom så blek att hon tycktes
starkt pudrad. På Café de Paris, där
de till en början druckit kaffe med
bakelser (som kosta trettio centimer
stycket) och tyskt öl, under det de låtit
musiken spela wieneroperetterna,
förtärde de efter sagda veckors förlopp
endast slätt kaffe (som kostar sextio
centimer).
En vacker dag gingo de inte alls till
Café de Paris.
Då jag nu började känna till Monte
Carlo, förstod jag att herr Arnolds
urgermanska system gått i putten. Då
jag i grund känner alla system och vet
att endast ett (mitt eget) har några
som helst utsikter, förvånade detta mig
icke. Jag tvekade endast i fyra
punkter: om herr Eklundh skulle återvända
till den affär i Frankfurt, som han
innehaft i åtskilliga år, eller fortsätta med
herr Arnolds system, eller spela någon
annan persons system, eller fundera
ut ett själv.
Herr Eklundh löste detta problem
genom att göra samtliga fyra saker.
En vacker dag var han nämligen
avrest från Monte Carlo, och fru
Eklundh, som så småningom blev lika
fräsch som förut, promenerade åter
ensam på terrassen. Hon satt emellertid
på gratisstolarna, aldrig vid borden med
den obligatoriska förtäringen. Herr
Arnold var försvunnen, om i sällskap
med hennes man eller ej, visste jag
inte.
I slutet på augusti återvände såväl
herr Eklundh som herr Arnold. Min
tyske bekante herr Voss upplyste mig
om att herr Eklundh, som han
fortfarande dubbade till Cederlund, sålt
den affär han i flera år haft i Frankfurt,
och därigenom uppbragt nödigt kapital
för att spela herr Arnolds system enligt
dess verkliga, esoteriska, urgermanska
principer. Att de misslyckats förra
gången berodde på att de haft
otillräckligt kapital — 15,000 francs. Nu
hade de 70,000.
Då jag nu kände Monte Carlo i
grund, gjorde det mig uppriktigt ont
cm herr Eklundh och framför allt hans
fru, men då jag även känner
människonaturen i grund, insåg jag det gagnlösa
i att söka få min landsman att inse sin
dårskap. Ej med änglars eller
apostlars tungor kan man omvända en
spelbiten från hans sjukliga villa. Endast
tiden kan utföra den nödiga
operationen; och när den gjort det, är
patienten oftast i dödstagen. Fallet
Rosen-erz från Hamburg, som jag berättat
om förut, och som något är analogt
med herr Eklundhs fall, bevisar det
mer än tillräckligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
