Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Herrarna Eklundh och Östberg. Två Monte Carlo-upplevelser. Av Frank Heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två dagar efteråt återsåg jag herr
Östberg. D. v. s. till en början inte
honom utan en sorlande hop av stojande
kasinogäster, samlade kring ett bord i
rulettsalen som flugor kring en
honungskruka. Tydligen var något på
färde. Jag skyndade bort till bordet.
Efter tio minuter hade jag lyckats
pressa mig genom de andra till
närheten av spelbordet, under det jag
hörde folk tala med mångahanda ljud
om 21 fyra gånger och 19—21 sex
gånger; unerhört, extraordinaire,
mar-vellous, piu che credibile. Då jag trängt
mig in i den näst innersta empyreiska
cirkeln och kunde se en skymt av
spelbordet — vad säg jag?
Herr Östberg från Stockholm.
Han stod där, kall, med ansiktet
orörligt som en mask; iklädd en
smoking som satt som en handske på hans
smärta figur, med tre blänkande
diamantknappar i skjortbröstet; i
massorna av illa knutna eller färdigsydda,
tyska och franska rosetter i dubbelvikta
kragar stack hans otadliga, svarta
självknutna rosett av som en riktig ton i
ett babel av missljud. Hans händer
voro fulla av sedlar, och guldet låg i
en gellivaredriva framför honom på
bordet. Det var ett kuriöst bord att se
på. Nästan endast en av chanserna var
verkligt besatt — nummer 20;
maximum på fem av de sju möjliga
chanserna garderade det. Väntade man på
något? Det såg ut så, trots att ingen
tycktes vilja sätta mer. Krupiärn satt
med kulan i handen, och med små
mellanrum ropade han:
— Messieurs, faites vos jeux!
Men fastän spelet tycktes vara fait,
kastade han inte ut kulan.
Jag förstod saken: banken var så
gott som sprängd, och man väntade
pengar till undsättning — då ha
krupi-ärerna order att göra på ovan beskrivna
sätt.
Plötsligt smålog herr Östberg mot
överkrupiärn, som om han velat säga:
ledsen över att jag gör er sådant
besvär; jag väntar gärna! överkrupiärn
rodnade och miste tydligen besinningen.
Apres tout, det var inte stora chanser
att den där lille herrn skulle få sitt
nummer . . . han gjorde en hastig gest
åt krupiärn vid skålen, och i nästa
sekund ven kulan av, r-t-t, r-t-t.
Det gick en halv minut, och alla
stirrade som förhäxade på den väsande
vita lilla tingesten . . . Därpå klirrade
det plötsligt till nere i skålen, och
krupiärn lutade sig fram. Det kom ett
ögonblicks paus; så rätade krupiärn
upp sig:
— Tjugu, svart, jämnt och passé,
mumlade han med svag röst, med ena
ögat hos herr Östberg och det andra
hos överkrupiärn — skelögd av häpnad.
Överkrupiärn böjde sig hastigt fram
till herr Östberg, satte handen för
munnen för att inte bli hörd av de andra
och viskade brådskande något. Fast jag
ingenting hörde, och fast något
liknande tyvärr aldrig passerat mig, förstod
jag, att han mumlade: ett ögonblick,
monsieur, ni skall strax bli betald, vi
ha––––
Herr Östberg smålog förbindligare
än någonsin, vände sig därpå om och
fick syn på mig.
— Hallå! sade han. Gamla Sveriges
heder räddad, vad? Sista louisdoren
som knäckte dem, tjuguett fyra gånger
i rad, och — ni ser. Vänta ett
ögonblick, jag skall bara ha fyrtiotusen
francs av dem, så går vi över i kaféet!
Varav framgår: att en god handling
stundom belönas redan här i livet; att
när Nöden är som störst och kan
skrivas med största möjliga N, hjälpen
stundom är som närmast; och att Atos
mycket väl, såsom Dumas berättar, kan
ha vunnit igen sadeln, munderingen,
hästen och drottningens diamanter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
