Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Briggen »Beatas» bärgning. Av Bertil Lybeck. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bodde där. Långa, grova karlar med
svart hår och gulaktiga i skinnet. De
gamla hade att berätta, att de i sin
ungdom hört att folket var av tattarsläkt.
Någon gång för mycket länge sedan
hade en utlänning strandat på ön, en
del av besättningen hade tagit sig i
land, byggt ett par kåkar och stannat
där som fiskare. De voro illa tålda av
öborna runt om. Med andras liv och
egendom voro de ej så noga, och det
sades, att de hade gått med skridljus
i stränderna och narrat fartyg på land,
och folk visste säkert, att de stulo ved
och tjuvvittjade andras garn. Det enda
umgängesliv galgöborna bestod sig med
var ett slagsmål då och då med de andra
skärgårdsborna, som oftast kommo illa
tilltygade och knivskurna från
sällskapet. Sommargäster hade aldrig vågat
sig dit, och själva länsman drog sig
för att röra i eländet. Hela ön var full
av små, svarta, snoriga ungar, som
rullade i trasor mellan bergknallarna, och
hemska, skrynkliga käringar skällde vid
stugknutarna.
Men flickorna voro välvuxna och
granna, och mer än en skärgårdspojke
hade gjort sig ärende dit för deras skull.
Oftast blevo de liggande inne ett par
veckor efter det besöket, och historier
gick om att flera blivit borta och aldrig
hörts av mer. Om de gått till sjöss,
eller vart de tagit vägen, visste ingen.
Lorentz själv hade av samma
anledning fått en krokig kniv i ryggen i sin
ungdom, och med det ärret spådde han
väder säkrare än den bästa barometer.
Ett par gånger i veckan seglade
galgöborna med fisk till staden, och
då hade tullsnokarna ett gott öga till
dem. Ty det hade hänt, att när de
började röra i fisken, hade det legat både
tobak och vinflaskor gömda under
lasten. Om lördagarna, när förtjänsten
varit god, kryssade det ena båtlaget
galgöbor efter det andra utåt
skärgården, alla fulla som ägg. Vanligtvis
satt en gammal käring med en avbiten
kritpipa i den tandlösa käften uppkrupen
i aktern och skötte om seglationen.
Karlarna lågo utsträckta på durken och
garnerade kölvattnet med korkar och
tombuteljer eller grälade med andra
sjöfarare. Anledning gavs alltid, ty när
galgöborna voro på det humöret,
seglade de mot alla regler och ordningar,
väjde inte för någon och körde rätt
igenom laxgarn eller vad som kom i
vägen.
Men de hade namn om sig att vara
säkra på sjön och brukade reda sig i
vilket väder som helst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
