Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Moderna underverk. Av Gabrielle Ringertz. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERNA UNDERVERK.
I dessa tider, då varje dag bringar
österrikarna nya segerbud, sorlar och
brusar glädjen på Wiens solbelysta
gator. Helgdagsklädda skaror skrida
fram under gatornas mångtusende,
färgglada jättevimplar, vilka likt smala
band, i sakta vågrörelser välla ner från
husens översta våningar över mängdens
huvuden.
Man skulle frestas tro, att halva
Wiens befolkning utgöres av militär,
så starkt är uniformernas inslag i det
brokiga gatulivet. Och ger man noga
akt på dessa officerare och soldater,
måste man med förvåning och undran
fästa sig vid, hur stilla de flesta bland
dem vandra framåt med lugnt allvar
och en uppsyn, som tycks vittna om ett
avslutat, väl förrättat värv.
I handen hålla de en käpp, på vilken
de dock ofta knappast stödja sig. De
tyckas snarare bära den som ett tecken
på, att de äga rätt att vandra här, långt
bort från frontens kanoneld. De äro
nämligen invalider.
Den tiden är emellertid lyckligtvis
förliden, då krigets vågor kastade
tillbaka mot det fredliga livets strand
mänskliga spillror och vrak, vilka fingo
gå en bedrövlig och onyttig existens
till mötes.
Nu vet varje land att bättre löna sina
tappra söner för vad de offrat på
fosterlandets altare.
Tack vare de underbara framsteg,
som gjorts inom ortopedien och det
outtömliga tålamod, varmed varje invalids
behandling bedrives, ha de hjälplösas
skaror under detta krig reducerats till
en bråkdel.
En icke initierad har svårt att tro,
att en ansenlig mängd av dessa
soldater och officerare, vilka vandra
omkring här i Wien, sakna det ena — ja,
ibland båda benen. Ofta skvallrar
endast ett knappt märkbart haltande om
deras defekt. Och om en viss stelhet
ibland utmärker somligas armrörelser,
är det likväl svårt att fatta, att det är
med en konstgjord arm eller hand de
redan lärt sig att utföra det dagliga
livets tusen förrättningar.
Invalider på träben och kryckor ses
aldrig på gatorna. De höra hemma på
sjukhusen, där de vårdas, till dess de
fullt tillfrisknat från sina skador. Från
sjukhusen överflyttas de då till
yrkesskolor och skolhem, från vilka de längre
fram utgå i livet, försedda med
proteser, d. v. s. konstgjorda lemmar. De
ha då icke endast fått lära sig att ledigt
röra sig med dessa utan även att utöva
ett eller annat yrke eller arbete, som
i framtiden skall förskaffa dem ett
säkert levebröd.
Främst bland de krigförande länderna
står Österrike i sina med framgång
krönta strävanden att återbörda till ett
nyttigt och ofta sorgfritt liv de
tusen-den, som blött för fosterlandet.
Som jag varit i tillfälle att besöks*
Wiens stora Prothesenheim och
Prothe-senschule under ledning av dess
framstående överläkare, professor Spitzy,
har jag tänkt, att det måhända kunde
intressera en svensk publik att taga del
av denna anstalts storartade
verksamhet.
Vid det sjukhus, som utgör anstaltens
ena halvt, finnes plats för 300 sårade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
