Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - På heder och samvete. Hur man omedvetet vittnar falskt. Av Malin Ödmann. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Änkan Bång å sin sida hade nu
blivit fullt säker. Den 6 på morgonen
köpte hon strumpgarnet, dagen efter
— alltså den 7 — hörde hon skriket,
såg luffaren komma springande och en
stund senare disponentens dräng gå
förbi med valpen, som såg slokörad
och stukad ut. Hon tänkte ropa åt
Andersson och fråga, om han hört
skriket, men hann inte, för kaffepannan
pöste över.
Dagen för Aldoff Olsson-Jetzéns
remarkabla besök på platsen blev allt
skarpare fixerad, och hade något tvivel
funnits, så skingrades det fullständigt
av de efterföljande vittnesmålen.
Lärarinnan Sara Selling mindes
mycket väl Perssons och Kollbergs
besök. Persson skulle laga ett lås, och
medan han höll på härmed, samtalade
hon och Kollberg.
— Vet Kollberg, cm sömmerskan är
kvar hos disponentens än? frågade
hon med tanke på ett klänningstyg,
som borde sys.
— Jag tror inte det, svarade
Kollberg, för jag såg’na nyss på väg till
station, och hon var stadsklädd.
Kollberg bekräftade uppgiften.
Så kom skogvaktare Krants’ med stor
spänning motsedda vittnesmål. I hans
stuga hade Maja Carlsson varit inne
och lämnat sina tillhörigheter samma
dag hon slutade sitt arbete hos
disponentens. Klockan var vid pass 10,
när hon kom. Hon hade tänkt sig till
kyrkvaktarns, men där fanns ingen
hemma, så nu ville hon be att få ha
sina grejor här ett par dar, medan hon
reste till stan. Jo, naturligtvis fick hon
det, och sen blev hon sittande kvar,
pratade och drack kaffe till tågdags.
Hon hade ingenting sagt om sitt
stadsärende eller vilken dag hon skulle
börja hos prostens, så första dagarna
undrade ingen på dröjsmålet. Men sen
tyckte man ju det var konstigt.
Dagen mindes han särskilt. Just som
Maja Carlsson gått hade bud kommit
från jägmästaren om en angelägen sak,
som skulle uträttas. Jägmästaren hade
skrivit på sitt visitkort och i ena hörnet
stod datum: 7 december. Så den
saken kunde inte betvivlas.
Kortet förevisades och befanns fullt
trovärdigt. Skogvaktarns familj
bekräftade makens och faderns berättelse:
Maja Carlsson hade ingenting sagt,
som kunde sättas i samband med
mordet. Hon föreföll lugn och glad
och hon tänkte resa med middagståget
1,43.
Återstod nu att konstatera, om hon
verkligen rest.
Jo, stinsen tjänstgjorde den 7 vid
middagståget. Han hade sett och pratat
med henne. — Här gick ett stort
leende genom hela tingshuset. Stinsen
var ungkarl och mycket svag för vackra
flickor. Han misstog sig nog inte.
Från tåget funnos två säkra vittnen,
en bromsare och en
hemmansägar-hustru. Men sen förlorade sig Maja
Carlssons spår i det stora okända.
Hon hade inte varit hemma i sin
bostad, ingen levande själ tycktes ha sett
henne efter det ögonblick, då hon steg
ur kupén vid centralen och försvann
i den myllrande människomassan.
Två viktiga saker voro emellertid till
fullo konstaterade:
1. Att Maja Carlsson den 7
december reste med 1,43-tåget till staden
från Näs station, sedan hon på
landsvägen samtalat med f. d.
hamnarbetaren Aldoff Olsson-Jetzén.
2. Att bemälde Olsson-Jetzén den
7 december passerat genom Näs socken
på vandring söderut, mött och samtalat
med Maja Carlsson, skilts från henne
och sedan ensam fortsatt i riktning
mot Näs bruk.
Ergo: Aldoff Olsson-Jetzén klarade
med glans skärselden och utgick vit
som snö, ett föremål för stort och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
