Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - På heder och samvete. Hur man omedvetet vittnar falskt. Av Malin Ödmann. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aldoff Olsson-Jetzéns alibikedja hade
hittills varit bland de felfriaste man
skådat i den vägen. Den hade inte
trasslat sig en enda gång, förrän
änkefruns berättelse höll på att slå en ful
knut på den, och nu hotade hennes
insinuation mot Konstantin Pettersson
att rent av bryta kedjan.
Frågans rätta innebörd förklaras bäst
genom Olsson-Jetzéns egen relation av
sitt görande och låtande tisdagen den
7 december, räknat från mötet med
Maja Carlsson på stationsvägen.
— Mötte en liten ljus flicka i svart
kofta och hatt med röda blommor.
Frågade henne om närmsta vägen till
bruket. Skildes genast från henne och
fortsatte åt det anvisade hållet. Hade
varit på luffen sen tidigt på morgonen
och måste vila litet — landsvägen
nöter på en ynglings ben, ska jag säga
herrskapet. Nå. Som jag nu sitter där
på en sten och ska till att äta en
smörgås, så hörs grovt, ilsket hundskall,
blev hundbiten som barn och har alltid
varit hundrädd sen — bäst att säga
som sanningen är. Lägger alltså bena
på ryggen och springer, tills jag får se
en gumma stå på förstubron sin och
titta.
Känner mig en smula enkel. Slinker
sen in i skogen igen, sitter där och
hänger och slöar en timme minst —
vad vet den om tiden, som ingen
klocka har? Men smörgåspapperet har
herrskapet ju sett. Det låg kvar, där
jag la det som bevis på, att den fattige
också kan tala sanning, om han än är
ensam och hemlös.
Vid denna rörande punkt i
berättelsen, som lockade fram tårar i
åhörarnas ögon, tog Konstantin Petterssons
roll vid.
Han hade stått på landsvägen och
undersökt sin cykel, när
Ols-son-Jetzén kommit fram ur
skogen strax bakom honom
samt hastigt passerat. Klockan
var då knappt 4,15.
Om man nu frånräknar den
förvånande omständigheten, att
Pettersson ansett nödvändigt
se på klockan för att kunna på
minuten konstatera, vid vilken
tid en okänd luffare gått förbi
honom på landsvägen, så
återstår i alla fall att utgrunda,
huruvida det kunde vara så
pass ljust den 7 december kl.
4,15 e. m., att Pettersson med
rent samvete vågade gå ed på
luffarens identitet.
— Det var skumt, sade
Pettersson, men jag såg
honom tydligt.
— Klockan 4,15 var det
mörkt! envisades änkefrun.
Såg Pettersson karlen tydligt,
så går Petterssons klocka
galet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
