Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - På heder och samvete. Hur man omedvetet vittnar falskt. Av Malin Ödmann. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olsson-Jetzéns metod gjort åsyftad
verkan.
Men han blev störd.
Flickan kämpade som en vilde, och
innan han lyckats stoppa hennes mun
full med mossa gav hon ifrån sig ett
kort, skarpt skrik.
Disponentens doggvalp hörde skriket
och svarade. Med långa, otympliga
språng och under ideligt skällande
nalkades han genom skogen.
Olsson-Jetzén var inte hundrädd,
som han så klädsamt öppenhjärtigt
erkänt inför rätten, och hundskallet
oroade honom föga. Men han hörde
ett annat ljud, som var obehagligare
— Andersspns rop och visslingar, vilka
kommo allt närmare. Galen av
ursinne och rädsla grep han första bästa
sten och slog till.
I nästa ögonblick sprang han för
livet med valpen i hälarna på sig.
En bit längre fram gick han mycket
riktigt in i skogen igen och satte sig
att vila, ty somliga händelser ta på
krafterna, och som han kände sig en
smula sugen, åt han med god smak ett
par smörgåsar. Smörgåspapperet
placerades på en skyddad och lämplig
plats; man vet ju aldrig, vad som kan
hända och ingenting är så obetydligt,
att det inte kan komma till nytta.
Länge hade han dock inte ro att
sitta. Det började skymma, och trakten
föreföll honom plötsligt mindre
hemtrevlig. När han kom fram ur skogen
stod Konstantin Pettersson på vägen
och synade sin cykel.
Klockan var då knappt 3,15;
Pettersson ansåg den vara 4,15. Han såg
fel och var alltför upptagen av cykeln
att göra några reflexioner över
ljusförhållandena. Att han så att säga kom
att ta tid på luffaren berodde på en av
dessa ofrivilliga och halvt omedvetna
tankeförbindelser, som kunna
framkallas av den obetydligaste och alldag-
ligaste orsak, men ändå ofta bita sig
fast i minnet.
Petterssons tankar vid
Olsson-Jetzéns plötsliga uppdykande på
skådeplatsen kan omsättas i följande ord:
"Ruskig luffare — enslig väg —
trasig cykel — svårt att undkomma —
rån — klockan borta — vilken tid?"
Pettersson var inte rädd. Tankarna
formade sig ofrivilligt i hans hjärna
och lika ofrivilligt löd han deras
maning, förvissade sig om att klockan
fanns kvar och konstaterade tiden.
Detta skedde helt mekaniskt, medan
de medvetna tankarna alltjämt strävade
att lösa den trasiga cykelns problem,
men ändå fäste sig det felaktigt
uppfattade klockslaget i minnet och blev
sittande.
Nästa vittnesmål bestyrkte misstaget:
Olsson-Jetzén hade druckit kaffe hos
brovaktens en stund före halv fem, och
mellan brovaktens stuga och platsen
för Petterssons möte med luffaren låg
c: a 5 minuters gångväg.
Hågkomsterna jämfördes och följden blev, att
bro-vaktens dotter mycket väl kom ihåg
den precisa tiden för luffarbesöket.
Det var 4,20.
Hon hade alldeles rätt. Brovaktens
klocka felade verkligen tio minuter i
halv fem när Olsson-Jetzén slog sig
ned vid kaffebordet, men klockan gick
tio minuter efter. Därmed är inte sagt,
att 15 minuter skilde Konstantin
Pettersson i skogen från brovaktens
kaffebord — nej, tidsskillnaden var i själva
verket en timme och femton minuter.
Under den tiden hade Olsson-Jetzén
hunnit göra en krok kring bruket till
följd av en hastigt påkommen
blygsamhet, som förbjöd honom att väcka
onödigt uppseende, ätit uppvärmd
tisdagssoppa och kall pannkaka hos
änkefrun och vänt tillbaka andra vägen samt
hedrat brovaktens med en fransysk
visit, innan han fortsatte sin vandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
