Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - John, Lord Hervey. Av Mathilda Malling. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Richelieu glansperioder. Lady
Delo-raine, de unga prinsessornas
hov-mästarinna (governess), stod en
morgon i förstugan på Hampton Court
med sitt yngsta barn på armen. "Det
är ett sött barn, ni har där, Lady
Delo-raine," sade Sir Robert Walpole, som
gick förbi. "Vemsärdet?" (Whose
is it?) Lady Deloraine gav sig till att
skratta högt och svor på, att det var
hennes mans — "men vad det nästa
angår, så kan jag inte svara för det".
När kungaparet har bett Lord Hervey
ställa om, att den för bägge parter
ytterst komprometterande
korrespondensen med Prinsen av Wales blir tryckt
och utgiven, för att övertyga nationen
om att tronföljaren är en "ljugare",
och de icke tycka att det går fort nog
för sig, säger drottningen till Lorden:
"Var i djävulens namn har ni hållit
hus och vad har ni haft för er? Ni
är just skön att sätta till att
rättfärdig-göra sina vänner. Hela denna vecka
har ni haft breven till översättning" —
de voro ursprungligen skrivna på
franska — "och ännu äro de ej färdiga.
Och det.bara för det, att ni måste fara
in till staden och muntra er med era
otäcka töser (guenipes är det ord
Hennes Majestät behagar använda) i
stället för att göra vad ni skall." Alla
okvädinsord i språket brukas av
kungen och drottningen mot deras
äldste son, och när denne blir
utkörd från S: t James, grälar
kungafamiljen om möblerna. Prinsessan
Caroline skickar bud till sin bror
med dansläraren — dansläraren
— att han är en åsna och förtjänar
hängas. När drottningen dör i S: t
James, sitter Prinsen av Wales ett
stycke därifrån i sitt palats i Pall Mall
och säger vart ögonblick högt till sina
vänner: "Nu kan det inte vara länge
förrän vi få goda nyheter — ni ska
få se, nu måste det snart vara slut med
henne!" — Eller läs om kungen, som
betalar sina mätresser med
lotterisedlar, vilka han ber
skattkammar-kanslern, Sir Robert Walpole, att betala
ur "den hemliga fonden". Eller
historien om då man trodde Hans Majestät
vara omkommen till sjöss på hemresan
från Hannover — stämningen hos
tronföljaren, hos drottningen, hos folket*
— eller den groteska berättelsen om
Prinsessans av Wales första barnsäng.
Eller läs om prinsessan Annas .bröllop
med prinsen av Oranien — vad hennes
moder, drottningen, i sitt ofina,
malplacerade medlidande med dottern, dagen
efter högtidligheten säger till Lord
Hervey. Man behöver inte vara
särdeles pryd för att korsa sig, och ändå
äro de värsta och för konungafamiljen
mest komprometterande sidorna i
originalmanuskriptet överkorsade eller
bortrivna, innan det blev utgivet. Man
förstår Thackerays utbrott den gången då
Herveys arvingar (på 1840-talet)
äntligen öppnade det famösa skrinet på
Ickworth och för första gången lät
England läsa dessa gulnade papper, som i
hundra år sovit under lås och lock.
"Det var, som om vi hade grävt upp
ett nytt Pompeji!" säger han.
Enastående i sin nästan gudomliga
obarmhärtighet är den oförlikneliga
skildringen av kungen vid drottningens
dödsbädd — minutiös och kylig,
framställd utan sympati, men med den mest
genomträngande blick för motsatserna,
inkonsekvenserna, allt det mest
medvetna och det mest omedvetna i den
mänskliga naturen; — en skildring,
* På porten till S:t James var fäst ett anslag så lydande: »Löst or strayed out of
thia House a man, who has left a wife and 6 children on the parish: whoever will give
any tidings of him to the churchwardens of S:t James’ Parish, so as he may be got again,
shall receive 4 shillings and 6 pence reward. N. B. This reward will not be increased,
nobody judging him to deserve a crown.»
66. — 1915.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
