Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Greve Nero. Av Einar Mark. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Köpte hem ett helt hattlager,
min gubbe, och radade opp i fönstren,
och så eklärerade han hela våningen.
Och när vederbörande kom opp och
skulle blåsa av balen, det var förstås
förbjudet att hålla bjudning, när man
hade arrest, så satt greven där mol
allena och läste i en andaktsbok, ha, ha.
— Hihihi, ekade Johansson och
tömde för alla eventualiteter sin grogg.
Hågkomsten från den galna
ungdomstiden hade redan smått blidkat greven,
och han kände sig böjd för
kompromiss.
— Kör mig till terrassdörren så
länge, sade han. Johansson var inte
sen att sätta i gång, gudskelov att
greven ändå tog någon reson, tänkte
han lugnad.
Genom de stora glasdörrarna ut till
terrassen såg man ut över slottsparken
ända ned till sjön. De väldiga
sekelgamla bokarna marscherade i stränga
rader utför, och de hårt tuktade
buxbomshäckarna flankerade i strikt
sy-metriska paralleller den avlånga, frusna
dammen i mitten. Nu var allt kanderat
av rimfrost, och bokarnas knotiga
grenar hade fått något nytt smäckert,
fill-gransartat över sig — liknade skinande
vita koraller, där de stodo mot den
kyligt gulröda kvällshimlen. Men
längst bort, utanför
smidesjärnsgallret,-som bildade gräns för parken, innan
den ännu nått sjön, skymtade greven
en hög, vit mur, som han inte sett
förut.
— Vad i Herrans namn är det där?
frågade han, i det han häftigt flaxade
ut med armen, för ett ögonblick hade
han glömt gikten.
— Å, det är vedfloderna, svarade
Johansson oskyldigt, godsets ved för
vintern. De fick inte rum nere vid
ladugården längre, och då lät
inspek-torn lägga opp dem där.
Greven blev karmosinröd i ansiktet
av förbittring.
— Vedfloder mitt inne i parken!
utbrast han. Vet karlen ingen levandes
hut, jag har då aldrig . . .! Skock
millioner, snart tar de väl och släpper ut
korna på bete på gräsmattorna också
. . . Och vattnar hästarna i
parkdammen! Gå genast ner till inspektören
och ge order om att han kör bort
veden. På ögonblicket. Marsch!
Johansson gick, han visste, att nu
var där ingenting annat att göra än att
lyda. Men greven hejdade honom,
innan han hunnit till dörren.
— Nej, vänta, sade han, det lekte
en underlig glimt i ögonvrån, du ska
ge order om, att veden ska köras ut
på isen, på isen, förstår du.
— På ... . isen . ..?
— Som jag säger, på isen, sade
greven skarpt, och alltjämt lekte
glimten i ögonvrån, någonting av
spjuveraktig munterhet och perverst tyrannisk
desperation på en och samma gång.
Hans aristokratiskt finskurna drag,
som i förening med de martialiskt
stubbade, vita mustascherna och den
röd-lätta hyn bidrogo till att neutralisera
spåren efter utsvävningarnas
härjningar, uttryckte en envishet, som
nästan liknade fasthet och gav något
av själ åt det eljest slappa ansiktet.
På isen, upprepade greven med ännu
skarpare betoning. Och så lagar du,
att det skaffas blånor och fotogen, och
om två timmar ska alltihop vara
klappat och klart till att tutta på, vid det
laget är det nog mörkt. Det får köras
allt vad tygena håller, och om två
timmar — som sagt! Seså, packa dig
i väg nu!
Johansson for ut genom dörren som
skjuten ur en kanon. Detta var då
det starkaste han hört i hela sitt långa
liv; och han hade ändå varit med om
åtskilligt, hade inte för ro skull varit
i tjänst hos den där galningen där inne
i femton år! Godsets ved för hela
vintern . . . brännas upp på isen till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
