Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svarta buteljer. Av Ellen Holzhausen Idström. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men fru Matton, upprörd, jagad av
nattoron mer än vanligt, har efter det
att alla ljus i manbyggningen redan
släckts, gått tillbaka till paviljongen, där
den svarta buteljen väntar, bara
halv-drucken.
Natten är mulen, men det regnar ej.
De milda gamla lindarna hänga orörliga
över paviljongens tak, en kanalångare
med tända lanternor och ljus i
akterfönstren glider förbi nere på älven,
propellerslagen höras ett par minuter
och dö sedan bort.
Då kommer inifrån den mörka
paviljongen en underlig musik — det Lr
icke sång, men en spröd, sjungande
viskning och ett pianoackompanjemang
så tyst och svävande, som rördes
tangenterna icke av människohänder.
Fru Matton har i ett plötsligt humör
slagit upp locket på pianinot, som,
orört i åratal, står invid långväggen,
och trots mörkret treva sig de förr så
skickliga händerna säkert över
tangenterna, men så tyst så bävande att
somliga toner helt utebli. Melodi och ord
har hon själv diktat en gång, nu så
länge sedan — när hon satt med barn
i famnen och glömde allt annat. . . först
en tyst, inåtvänd gosse, sedan hade hon
fått en liten stark och bråkig flicka med
bara två lynnen, ett det mest solskens-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
